I slutet av 80-talet och i början på 90-talet så fördes en ganska intensiv debatt inom Försvarsmakten – i armén i synnerhet – om behovet att splitterskydda arméns manöverförband, i huvudsak infanteriet. Efter ytterligare debatt och ett antal dubbelsidiga övningar mellan infanteri- och mekaniserade förband samt efter framkomlighetsförsök med stridsfordon så drogs ett antal lärdomar: fienden skulle inte längre mötas med lätt infanteri utrustade med pansarbrytande vapen.
Därmed gjordes inköp av Pbv 401 och 501 på 90-talet – totalt anskaffades drygt 1000 Pbv 401 och varav ca 550 totalrenoverades och togs i bruk av Försvarsmakten. När det gäller Pbv 501 anskaffades 350 vagnar vilka alla renoverades.
Endast 100 Pbv 501 hann levereras till Försvarsmakten innan försvarsbeslut 2000 blev en realitet. I och med nedläggningen av Hallandbrigaden (I 16, Halmstad), Smålandsbrigaden ( I 12, Eksjö) och Värmlandsbrigaden ( I 2, Karlstad – flyttat till Kristinehamn), så hade vagnarna ingen operativ hemvist.
Vagnarna blev så stående i torrluftade förråd i ca 10 år innan Tjeckien och Finland köpte en del av dem – resten gick till skroten.
Sedan tidigare hade – genom försvarsbeslut 1992 (FU 88) – 11 infanteribrigader avvecklats. Och genom nedläggning av grundutbildningen vid regementena; I 3 (Örebro), I 11 (Växjö) och I 17 (Uddevalla) så försvann också produktionsförmågan vid dessa orter.
I försvarsbeslutetet 1996 försvann ytterligare tre Infanteriregementen med brigader; I 4 med Livgrenadjärbrigaden (Linköping), I 15 med Älvsborgsbrigaden (Borås) och I 20 med Lapplandsbrigaden (Umeå).
I och med försvarsbeslutet 2004 så kom också I 5 och Fältjägarbrigaden (Östersund) att läggas ned. I 22 hade för övrigt försvunnet redan i FB 2000 med sina gränsjägarförband.
Idag utbildas arméns manöverförband till huvuddel vid P 7, P 4, I 19 och delvis vid K 3 och I 1. Sex av de sju manöverbataljonerna är mekaniserade i olika grad och stridsvagnarna (tre kompanier) har brutits ur bataljonerna. Den lätta manöverbataljonen får tillsammans med de två lätt mekaniserade bataljonerna anses utgöra dagens infanteri.
Men den utmanande frågan man måste ställa sig är: hade vi med facit i hand, med tanke på omvärldsutvecklingen och hotbilden och med tanke på förmågebehovet – lagt ner samma förband igen runt om i Sverige? Behovet av välutbildade soldater för markstrid som kan agera i alla terräng- och klimattyper som har stor anpassningsförmåga har bevisligen ökat. Lätt infanteri, jägar- och specialförband besitter i högsta grad en efterfrågad förmåga.
Även om vissa av de kvarvarande förbanden i armén utbildar lätta manöverförband idag, så har den allra största delen av kompetensen bland befälskåren försvunnit. Markstridsskolan gör en heroisk insats att tillsammans med förbanden behålla och utveckla förmåga och kompetens. Men jag tror inte att man kan komma i närheten av den både breda och djupa kompetens som fanns inom infanteristrid i symbios mellan gamla InfSS och infanteri- och jägarförbanden. Jag tror vi hade behövt behålla ytterligare något genuint infanteriförband – det hade Armén och Försvarsmakten mått bra av, en produktionsplattform som också kunnat vara ”Center of Exellence” tillsammans med MSS-Kvarn.
Det är inte lätt att blicka framåt och fatta bra beslut grundande på säkerhetspolitiska övervägande med beaktande av rådande trender i krigföring. Om så vore fallet hade nog vår grundorganisation sett lite annorlunda ut idag. En utmaning att hantera idag är förstås att hitta bästa möjliga produktionsrationalitet med den organisation vi har – t.ex; vart skall stridsvagnskompanierna finnas med tanke på utbildningsresurser, logistik och underhåll samt övningsmöjligheter.
Men som sagt – det är alltid lätt att vara efterklok.
