Den positiva akademiseringen av officersutbildningen – må den fortsätta hitta konstruktiv utveckling

Varför har – återigen – omtanken om den militära akademiska skolningen hamnat i vissa professorers fokus? Det är inte helt enkelt att förstå, då rättsläget kan tyckas entydigt, och har så varit sedan 2008. Högskolelagen (HL) och Högskoleförordningen (HF) gäller och ska inte och kan inte rundas, det har väl heller aldrig varit tanken hos FHS ledning. Men det går samtidigt inte att bortse ifrån att FHS, likt Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), har en egen förordning som också ska tillämpas.  

Vi får alla hoppas att FHS ledning med sina kollegiala existerande organ hittar en bra lösning så att de professorer som anmält sitt lärosäte och sin arbetsgivare, kan lägga energi på att marknadsföra sitt unika lärosäte, istället för att beivra dess verksamhet. Försvarshögskolan är allt för viktig för att vara tummelplats för akademiska subtiliteter – FHS är viktigt för svensk säkerhet och för den militära förmågan.

När det gäller officersutbildningen har den strategiska planen lagts för länge sedan – valet att akademisera officersutbildningen fattades för decennier sedan, och har utvecklats allt eftersom. FHS har som akademiskt lärosäte mognat och det finns en närmast unik smältdegel av skolade practitioners och traditionella akademiker som i många fall har en unika kunskaper om military power. Den vetenskapliga kompetensen har därmed ökat sedan 2008 – med full examensrätt, eget doktorandprogram och ökad mängd lektorer och bitr. lektorer.

_{Behovet att förstå det samtida och framtida slagfältet kräver både skolning & bildning i relevanta ämnen. Skolningen och bildningen vid akademin – FHS, är en viktig del i detta.}

Vad beträffar syftet med att akademisera officersutbildningen ber jag att få referera till den avlidne professorn, fd prorektorn och ordf. i FHS FoUN – Berndt Brehmer. Hans text i Krigsvetenskapsakademins tidskrift (nr 2 2011) säger det mesta om varför vissa ämnen vid FHS står den militära professionen särskilt nära:

Det första steget mot en professionsutbildning blev därför att förändra officersutbildningen till en ämnesbaserad sådan. Det krävde att FHS inrättade ämnen som kunde bilda basen för en sådan utbildning. Resultatet blev bl a två ämnen som är unika för FHS, nämligen krigsvetenskap och militärteknik. Avsikten med båda dessa ämnen var att de skulle utvecklas till professionsämnen och utgöra kärnan i den högre officersutbildningen. Att de skulle vara professionsämnen innebar, och innebär att de inte bara skulle utmärkas av sina speciella studieobjekt: krig respektive teknik, utan också av ett speciellt perspektiv: officersperspektivet.

—

En professionsutbildning skiljer sig från en akademisk utbildning vid en samhällsvetenskaplig eller humanistisk fakultet i det att den innehåller inte bara teoretiska moment, utan också praktiska sådana. Det beror på att den inte bara ska förbereda för fortsatt karriär inom ett akademiskt ämne, utan ytterst för professionell verksamhet. Sålunda innehåller också en akademisk officersutbildning bedömandemetoder, stabstjänst, o s v men den skiljer sig från en renodlad yrkesutbildning i det att man också kräver av de studerande att de skall ha förmåga att reflektera över de metoder de får lära sig och deras grundvalar. Det är ett sätt att skapa en beredskap för förändring och frigöra från det litet krampaktiga fasthållandet vid metoder för vilka man inte känner grunden och som lätt blir följden i traditionella yrkesutbildningar.

Vi hoppas alla att Försvarshögskolans unika ställning som ett centralt lärosäte fortsätter utvecklas. Mina egna utbildningar vid FHS är tillsammans med den årslånga utbildning vid Geneva Center for Security Policy (GCSP) – också med handgripliga och sociala utbildningsmoment – det mest givande jag genomgått under en snart slutförd karriär.

Den positiva akademiseringen av officersutbildningen hämmas av flankerande och nu frontal eld – ingress

Sedan 1999 har jag i perioder haft en mer eller mindre professionell relation till Försvarshögskolan (FHS) – fram till 2019. År 1999/2000 utsågs jag i rollen som dåvarande militärhögskolornas gemensamma studierektor (med placering vid MHS Ö), till Försvarsmaktens representant i FHS Forsknings- och utbildningsnämnd (FoUN). Den avlidne professorn Berndt Brehmer var då ordf.  Under de gångna decennierna har jag studerat vid FHS under tre längre program/kurser samt varit anställd vid tre tillfällen; vid rektors kansli, vid militära programledningen och vid MVI som avdelningschef för Op avd. Under tiden som studerande vid dåvarande chefsprogrammet var jag invald som studeranderepresentant vid FHS styrelse. Mina egna studier vid universitet och högskola har resulterat i några enklare examina; en fil kand i krigsvetenskap från FHS, en fil kand i statsvenetenskap från Umeå universitet och en fil mag i statsvetenskap från Mittuniversitetet.

Jag tycker därmed att jag har relativt god insyn i FHS och förståelsen för FHS resa och akademisering av officersutbildningen de senaste 20 åren.

Min första reflektion när jag läser SvD ledare 2021-11-16 och professorernas anmälan till UKÄ 2021-02-18 är; varför är det just dessa professorer som gjort denna anmälan? Jag tror mig förstå att det underliggande gnagande akademiska tjafset nått nya höjder…

Sex av de nio professorerna är professor i ämnet och disciplinen statsvetenskap. Ingen av dem är i någon nämnvärd omfattning involverad i utbildningen vid de militära programmen, förutom möjligen lite handledning av uppsatser på mastersnivå. Så varför är engagemanget så stort hos just dessa? Vid FHS finns ett 20-tal professorer och där de som inte skrivit under har ett närmare engagemang vid de militära programmen – hos dem förefaller det inte finnas någon oro för kvalitetsbrister.

I ämnet krigsvetenskap – som är ett huvudämne och disciplin vid de militära programmen – finns fyra professorer, där de två som skrivit under (Ångström och Widén) har bakgrund som doktorander utanför det svenska högskoleväsendet (Kings College och Åbo Akademi). Professorn och överstelöjtnant Peter Thunholm som disputerade i en högst relevant professionsdiskurs; beslutsfattning – har under lång tid varit den skolade tillskyndaren av den militära professionens förankring i akademin. Den andra professorn i krigsvetenskap är den mycket kompetente och framgångsrike brittiske forskaren och professorn Alastair Finlan som beforskat militära företeelser.  

Det närbesläktade ämnet och disciplinen historia, särskilt militärhistoria, med två professorer, två docenter och ytterligare tre disputerade har mycket hög vetenskaplig densitet och nära koppling till de militära utbildningarna. Dock har historikerna varit ganska illa sedda av de professorer som står bakom anmälan. Den enda rimliga förklaringen till detta är att statsvetare ofta har en mycket snäv och rigid syn på vetenskaplig produktion. Därmed finns en inneboende mer eller mindre tydlig konflikt i synen på krigsvetenskap, där statsvetare gör sitt bästa för att definiera ämnet krigsvetenskap som ett strikt samhällsvetenskapligt ämne. Och här uppstår konflikten, då krigsvetenskap måste vara så mycket mer än en teoretisk samhällsvetenskaplig disciplin och ämne – det måste vara ett inkluderande ämne som beforskas av företeelser som står den militära professionen och officersprofessionen nära. Likt att ämnet och disciplinen omvårdnad är sjuksköterskors akademiska professionsämne.

Så återigen – varför har de sex professorerna i statsvetenskap en sådan behjärtansvärd omtanke om den militära akademiska skolningen?   Till detta ska jag försöka återkomma med rimliga bedömningar.

Ps

Hur kan FHS statsvetare ha sju professorer i sina led? Det borde särskilt granskas vad gäller konkurrens, sakkunnigutlåtanden etc.

Ds

3BS i skuggan av tjänsteställningsreformen 1972

Efter några månader vid officersförbundet så har de frågor och spörsmål som har hög impact och vilka innebär ett särskilt engagemang utkristalliserat sig. Utvecklingen av trebefälssystemet (3BS) och frågor om lön och lönebildningen är ett område som är högt upp på den fackliga agendan. När jag reflekterar över 3BS tänker jag tillbaka på tjänsteställningsreformen. Året var 1972 då den omfattande tjänsteställningsreformen genomfördes den 1 juli i dåvarande Krigsmakten – samlingsnamnet på svenska militära myndigheter fram till årsskiftet 1974-75. Reformen 1972 blev ett steg på vägen mot den då så kallade nya befälsordningen (NBO) som verkställdes den första juni 1983, och med det övergången till vårt tidigare enbefälssystem.

Men låt oss begrunda reformen 1972 lite djupare, vad var det som hände och hur gick det till? Ett viktigt incitament för reformen var att skapa större tydlighet och samband mellan uppgifter i krigsorganisationen och krigsplaceringen med tjänsteställning och grad. Innan reformen kunde det t.ex. finnas krigskompanichefer som var; aktiv officer och löjtnant, reservofficer och kapten, underofficer och förvaltare eller fanjunkare – men även värnpliktiga kaptener. Efter reformen skulle som exempel krigs-kompanichefen mer synkront inneha graden kapten, oavsett befälskategori. Som en röd tråd i utredningen löper frågan om tjänsteställningen och dess inbördes ordning med rätt och skyldighet att ta befäl. Det internationella perspektivet fanns också tydligt med.

Det riktigt intressanta med reformen var att den föregicks av en mycket grundlig statlig utredning: ”Tjänsteställning inom Krigsmakten” Betänkande avgivet av tjänsteställningsutredningen. Stockholm 1967. (SOU 1967:15). Utredningen är på 281 sidor och innehåller 20 bilagor där man studerade äldre befälsordningar och förhållanden likväl som specifika sådana för de olika försvarsgrenarna, men även internationella jämförelser inkluderat NATO belystes. I övrigt lyssnade utredningen in och tog emot ett brett spektrum av principiella synpunkter från dåvarande bredd av arbetstagarorganisationer[1]. Beakta också att det dröjde till 1972 innan reformen gick i mål och verkställdes. Sålunda var omgaloneringarna sommaren 1972 grundligt utredda och väl underbyggda.

Det som i praktiken skedde var att kategorierna underbefäl, underofficer och officer ersattes med plutonofficer (sergeant och fanjunkare), kompaniofficer (fänrik, löjtnant och kapten) och regementsofficer (fänrik till general/amiral). De dåvarande underofficerarna (sergeant, fanjunkare och förvaltare) blev således fänrik, löjtnant respektive kapten beroende på tidigare grad och antal tjänsteår. T ex blev en fanjunkare med >7 tjänsteår kapten, likväl som alla förvaltare. En fanjunkare med 3-7 tjänsteår blev löjtnant, och under tre tjänsteår blev man fänrik. Hela omgaloneringen 1972 grundades följaktligen på såväl formell kompentens och utbildning som på innehavd reell kompetens och praktik i form av tjänsteår.  

Införandet av ett nytt flerbefälssystem i Försvarsmakten på 2010-20-talet har varit välkommet men också inneburit en viss otydlighet. Det har varit mödosamt – och är det delvis fortfarande – att mejsla fram våra nuvarande befälskategoriers huvudsakliga göromål, varför många specialistofficerare och taktiska officerare har placerats på befattningar som inte motsvarar grad och kompetens. Till detta kommer det mycket viktiga området som berör lönebildning och löneinplacering samt lönebild – den är inte helt tydlig och skapar många frågetecken när man ska beskriva officerares löneutveckling. Detta är särskilt viktigt – jag tänker främst på att specialistofficerarna måste erkännas och tillmätas en relevant och faktisk löneutveckling som responderar med respektive specialistofficers kompetensdjup.

Den stundade omgaloneringen av NBO-löjtnanter och NBO-kaptener har skapat vånda och frustration på en hel del håll, förståeligt för den som inte vill. Man bör också beakta att det är svårt att t ex dra alla NBO-kaptener över en kam – vissa kaptener har mycket stor bredd och har många års erfarenhet av att vara just kapten, en klassisk officersgrad. De kan ha varit båda stf kompanichef och i vissa fall kompanichef och motsvarande, men även haft ganska krävande stabsbefattningar i taktiska staber etc. Men andra kaptener och löjtnanter har kanske skaffat sig en unik och djup kompetens och därför kanske känner sig mer bekväma med att ta steget över till att bli specialistofficer. Vi vet ju också att finns flera som redan gjort resan att tagit steget över till specialistofficers-kategorin och är nöjda med det.

En implikation som införandet av trebefälssystemet är dess selektivitet – det berör inte alls reservofficerare. Det innebär att det kommer att finnas reservkaptener framgent som är fortsatt krigsplacerade och som under övningar och insatser står skuldra vid skuldra med yrkesofficerare med mångårig tjänst, vilka emellertid kommer att ha en lägre tjänsteställning.

Fortsatt utveckling och av de båda yrkesofficerskategorierna är essentiellt. Seniora specialistofficerare har en viktig roll att som föregångsmän och arbetsgivarföreträdare vara med och driva utveckling och gemenskap för specialistofficerarna – det innebär också att jobba med långsiktiga tankar och planer om kompetensutveckling och hur karriären ska kunna blir bättre och tydligare tillsammans med en relevant och positiv löneutveckling.

---

[1] ”Under utredningsarbetet har vissa sammanslutningar, vilkas medlemmar berörs av utredningens förslag, fått tillfälle att inför utredningen redovisa sina principiella synpunkter på lösningen av tjänsteställningsfrågan. Utredningen har därvid sammanträffat med representanter för Svenska officersförbundet, Svenska under-officersförbundet. Försvarsväsendets underbefälsförbund, Svenska arméns och flygvapnets reservofficers-förbund, Svenska flottans reservofficersförbund, Kustartilleriets reservofficersförbund, Svenska reserv-underofficersförbundet, Värnpliktiga officerares riksförbund, Värnpliktiga underofficerares riksförbund samt Centralförbundet för befälsutbildning. Den sistnämnda organisationen och Reservofficerarnas Central-organisation har även skriftligen redovisat sina synpunkter för utredningen. Vidare har chefen för försvarsdepartementet till utredningens kännedom bringat ett till honom ställt uttalande (dagtecknat den 21 maj 1963) från Svenska officersförbundet.” (sid 13-14).

Ett viktigt steg framåt för Svensk och Nordisk försvars- & säkerhetspolitik

Västsverige och dess strategiska värde för Sverige och Skandinavien får inte underskattas. Ett trovärdigt totalförsvar med avvägda militära förmågor för skydd och uthållighet är av stor vikt – det är därför mycket glädjande att Älvsborgs amfibieregemente har etablerats i Göteborg . Även om Ostkusten och Mälardalen har en särskild ställning och utgör vitala nationella intressen kan inte den ”västra dimensionen” förbises.

Denna artikel fanns med i tidskriften Vårt Försvar nr 4 2018.

Sverige är för sin försörjning i växande grad beroende av import till och export från andra länder. Göteborg och Västra Götaland är här av särskilt nationellt intresse genom Göteborgs hamn och av regionalt intresse genom att vara en nationellt viktig petrokemisk region. Varje dygn passerar ett 70-tal godståg till och från Göteborgs hamn, vilken hanterar drygt 40 miljoner ton gods årligen. Det kan jämföras med 6 miljoner ton för Oslo hamn och 8 miljoner ton för Stockholms hamnar. Den relativa närheten till Oslo, Stockholm och Köpenhamn via både järnväg och landsväg (E6, E20 och E45) samt Göteborgs hamns allsidiga hanteringsförmåga av gods, gör Göteborgsregionen både oundgänglig och sårbar som en av Skandinaviens viktigaste noder. Göteborgs hamn är således av vital betydelse även för Norge, samt för Finland om Ryssland skulle blockera Östersjön öster om Gotland. Sveriges näst största hamnanläggning är privatägda Brofjorden Preemraff, som också är Sveriges och Skandinaviens viktigaste oljehamn med en kapacitet att raffinera 11,4 miljoner ton råolja/år och med en godsomsättning på cirka 20 miljoner ton årligen. En konflikt som berör denna region skulle få allvarliga återverkningar för såväl folkförsörjningen som för näringslivet i Skandinavien. I perspektivet av en konflikt eller där ökat behov av att iståndsätta avtalet för värdlandsstöd aktualiseras, finns särskilda skäl att reflektera över denna strategiskt och militärstrategiskt viktiga och sårbara region. Det finns heller inga riktigt bra alternativa hamnar längs Västkusten även om de i Varberg och Halmstad förvisso har kapacitet. Halmstads hamn har särskilt fokus på att hantera fordon – cirka 80-100 000 importeras årligen genom hamnen. Med en total yta på ca 450 000 kvadratmeter, 3 kilometer kajlängd och ett kajdjup på mellan 6,5 och 11 meter är den lämpad att ta emot militära förband inom ramen för konceptet Reception-StagingOnward-Movement (RSOM). Förband med många fordon kräver stora uppställningsytor. Västsverige och dess strategiska värde för Sverige och Skandinavien får inte underskattas. Ett trovärdigt totalförsvar med avvägda militära förmågor för skydd och uthållighet är av stor vikt. Även om Ostkusten och Mälardalen har en särskild ställning och utgör vitala nationella intressen kan inte den ”västra dimensionen” förbises. Den är en nationell pivot som kan kräva svåra militära och civila prioriteringar redan tidigt i ett skymningsläge eller i en konflikt. Hamnarna i Västsverige är också viktiga för försörjningen av mellersta och norra Norrland. Att Sverige ligger i skärningspunkten mellan Öst och Väst blir där särskilt tydligt. Den förhandslagrade Marine Expeditionary Force (MEF) ur amerikanska Marinkåren i Tröndelag, är en viktig strategisk resurs för Nato i Skandinavien och Norden. En insats med MEF i såväl Nordnorge som vid insats i Baltikum kan komma att beröra svenskt territorium. Den viktiga Norra stambanan är numera en del av järnvägen från Trondheim via Östersund över ÅngeLjusdal-Bollnäs-Gävle till Stockholm. I Östersund knyts järnvägsnätet samman mot Inlandsbanan till Gällivare samt mot Mittbanan till Sundsvall. I Ånge/Bräcke knyts Norra stambanan samman med Stambanan för övre Norrland, som går vidare över Långsele och Vännäs mot Boden. På landsvägssidan är E14 central i Nedre Norrland mellan Trondheim och Sundsvall, över Östersund, där den korsar Inlandsvägen E45 som går mellan Göteborg och Karesuando över Mora. Betydelsen av hamnarna i Västsverige ska ses i denna kontext. I Norra Norrland är Sveriges infrastruktur väl integrerad med den norska. Malmbanan mellan Luleå och Narvik, med knutpunkten Kiruna och LKAB, är en mycket viktig transportled. Hamnarna i Narvik och Luleå är centrala för LKAB, där isfria Narviks hamn, med en kapacitet på cirka 30 miljoner ton järnmalmsprodukter per år, är den viktigaste. Luleås hamn har en kapacitet på cirka 8 miljoner ton. I nordligaste Sverige finns även det viktiga öst-västliga landsvägstråket med E10 mellan Luleå och Lofoten genom Överkalix-Hakkas-Kiruna-Riksgränsen och Narvik. Att Norges viktigaste hamnar finns i Västra Göta¬land och att LKAB:s viktigaste hamn ligger i Narvik visar hur tätt flätad ekonomi och infrastruktur är mellan Sverige och Natolandet Norge. Att Sveriges ”veka liv” i Nedre Norrland (Västernorrland och Jämtland), med avsaknad av kvalificerad militär närvaro, ligger nära Norge och marinkårbrigadens depåer i Tröndelag är något vi bör beakta. Området måste kunna skyddas och försvaras för att förhindra oönskade möjligheter att påverka svenska eller vänligt sinnade länders insatser på vårt eget territorium. En eventuell ovälkommen blockering av hamnarna i Narvik, liksom Göteborg, är därmed synnerligen allvarlig för både svensk och norsk försörjning samt för näringslivet i både Sverige och Norge och, som nämnts, även för Finland. Att de svenska och finska territorierna är en del av gränsytan mellan Ryssland och Nato, vilket Försvarsmaktens militärstrategiska doktrin 2016 trycker särskilt på, är alltmer uppenbart. Även om Östersjön och Arktis är av särskild betydelse ska inte Sveriges västgeografiska dimension förbises ur ett totalförsvars- och därmed militärt perspektiv.

Full examensrätt inom räckhåll..

Äntligen!

Universitetskanslerämbetet har i dagarna bifallit den ansökan som Försvarshögskolan ställde till regeringen förra året – ansökan att få utfärda examen på doktorsnivå.

Detta är ett stort steg på vägen att formera ett försvarsuniversitet. Professorn i krigsvetenskap, och tillika överstelöjtnanten, Peter Thunholm har här gjort ett jättejobb, en bland många andra förstås. Dock är Peters enträgna slit och arbete med ansökan värt att särskilt uppmärksamma. Nu väntar vi förstås på regeringens formella beslut för att därefter utveckla ämnet krigsvetenskap mot en allt mer ökad relevans för den militära profession.

Till det sistnämnda ska jag återkomma.

 

 

Militärstrategisk doktrin 2016

Ca  ett och ett halvt år har gått sedan MSD 16 fastställdes av Överbefälhavaren. Den förefaller ha tagits emot på ett positivt sätt och vidare använts i fältövningar och i utbildningssammanhang. Författarna har också presenterat innehållet och ”tänket” på relativt stor bredd i och utanför FM under denna tid.

Emellertid finns anledning att fortsatt reflektera över innehållet och vad det kan betyda för svensk krigskonst och dess utvecklingsbehov. Jag publicerar därför texten nedan – i allt väsentligt samma som återfanns i tidskriften Vårt Försvar nr 4 2016.

———-

Militärstrategisk doktrin 2016 (MSD 16) är den tredje artikulerade militärstrategiska doktrinen, sen MSD 02 respektive MSD 11 efter försvarsbeslut 2009. De två tidigare doktrinerna syftade bl a till att ensa den militärstrategiska vokabulären i en interoperabel kontext. De var därför utbildande till sin karaktär och relativt omfångsrika. Detta syfte utgick i arbetet med MSD 16 – den nya doktrinen skulle vara inriktande och fokusera på det militära maktmedlet i samverkan med andra.

Det förändrade säkerhetspolitiska läget med ökat fokus på närområdet gav oss anledning att fundera över försvaret av Sverige i doktrinära termer. Men hur såg de militärstrategiska tankarna ut under kalla kriget?  Det är förvisso inte temat för denna artikel men ändå en viktig reflektion då en ny dok-trin skulle tas fram i ett viktigt syfte. Om vi sneglar bakåt till 50- och 60-talen kan vi t ex notera skriften ÖB 62  – Riktlinjer för Krigsmaktens fortsatta utveckling, som ett exempel och en form av dåtida doktrin blandad med strategisk inriktning. ÖB 62 operativa målsättning var:

Krigsmaktens skall möta, hejda och om möjligt slå en angripare, som söker tränga in på svenskt territorium. …. Krigsmakten ska vara så uppbyggd, att den samtidigt kan avvärja en kustinvasion och gränsinvasion av större omfattning samt i samband därmed insatta luftlandsättningsföretag.  

Som läsare av MSD 16 noterat så finns inget möta – hejda – slå [M – H – S]. Som kärna i MSD 16-konceptet kan man emellertid urskilja den viktiga principen;  snabbt möta – skapa tid & handlingsfrihet – hålla ut.

Sammanfattning av det militärstrategiska konceptet. Illustration: Martin Ek/Eken Produktion

Enkelt uttryckt: Sverige ska försvaras här och nu med alla för tillfället tillgängliga förband och resurser – inte i sju dagar utan så länge som behövs och är möjligt  – vi ger inte upp!

Att Försvarsmakten ska vara konfliktförebyggande och krigsavhållande är centralt i doktrinen. Tillsammans med partners och Totalförsvaret skapas en hög tröskel för angrepp.  Tröskel-resonemanget är vidare en hörnsten: Försvarsmaktens förband står för hög tillgänglighet, något som borgar för hög krigföringsförmåga och trovärdighet, syftande till att vara avskräckande.

En viktig utgångspunkt är synen på framtida konflikters karaktär. Här är vilseledande handlingar, fjärrstridsmedel och cyberattacker mot kritisk infrastruktur troliga realistiska inslag.  En motståndare bedöms försöka neka våra stridskrafters tillträde till vitala fysiska grupperingsområden och i cyberrymden (jfr Anti-Access, A2 och Area-Denial, AD).

Statens säkerhets- och försvarspolitiska medel grupperas som sex aspekter, där de okonventionella medlen syftar till att täcka in aktiviteter som är dolda och hybrida, t ex cyberaktivism, special-operationer och subversiv verksamhet. Därmed är vi inne i det som kallas gråzonsproblematik: strategiska otydligheter mellan krig och fred – otydligheter som skapar en spänning mellan inre och yttre säkerhet. Ett centralt tema och budskap i MSD 16 är därför att Försvarsmakten, tillsammans med Totalförsvaret, måste kunna hantera denna gråzon.

Ett viktigt militärstrategiskt övervägande i MSD 16 handlar om militärstrategisk balans. Med detta menas att den väpnade striden måste kunna föras balanserat mellan offensivt- och defensivt agerande för att undvika kulmination – att förhindra att kraften tar slut innan den strategiska målsättningen är uppnådd – på egen hand eller tillsammans med andra.

Det tidigare schematiskt tecknade militärstrategiska konceptet vilar på tre ben; Försvarsvilja – Totalförsvar – Internationell förankring.

I MSD menas att försvarsviljan lägger grunden för Totalförsvaret och visar sig i form av engagemang för vårt försvar. Denna vilja ska lägga en grund för försvarsmaktens stridsvilja, stridsmoral och förbandsanda.

Totalförsvarstanken skapar en strategisk ordning och en handlingsfrihet som möjliggör att Försvarsmakten tillsammans med andra aktörer kan verka i fred, kris och krig. De samordnade civila och militära förberedelserna ska skapa en robust struktur och ett regelverk som möjliggör och understödjer militära operationer i fred, kris och krig.

Samarbete och internationell förankring skapar både handlingsfrihet och osäkerhet om vår samfällda styrka – det ger strategisk tyngd. Genom en bred samling av internationella aktiviteter skapar Sverige vidare en högre tröskel mot påtryckningar och angrepp. Samarbetena sker således genom många kanaler och partners – såväl bilateralt som med stora organisationer.

I det avslutande kapitlet om ledning poängteras uppdragstaktiken och dess betydelse som lednings-filosofi. Denna ansvarsfulla frihet, parad med vår militära disciplin, utgör ett viktigt fundament för framgångsrika operationer där det militära uppdraget vilar på chefens axlar – inte en i förväg detaljerad och formulerad uppgift.

För att återgå till där vi började, en mer inriktande och mindre utbildande doktrin: MSD 16 är mer av en kompass för Försvarsmakten i sitt operativa tänkande, inte en rigid ram om vad som bör tänkas. Nästa steg torde bli att utveckla vår krigskonst och komma bort från M – H – S & offensivens imperativ till ökat fokus på list och asymmetri i underliggande kommande doktriner och reglementen.

//JHA

Denna text återfinns till huvuddel i tidskriften Vårt Försvar nr 4 2016

Försvarsbeslut 2015 – en satsning på basplattan!(?)

Nedanstående text finns också publicerad som artikel i senaste numret av Vårt Försvar http://media.aff.a.se/2016/03/Vart-forsvar_1-16_webb.pdf

Försvarsmakten redovisade under hösten 2014 omfattande underlag inför regeringens försvarspolitiska proposition (2014/15:109). Operativa värderingar genomfördes, syftade till att pröva och värdera olika system och förband i en operativ kontext. I det samman-hanget började såväl Försvarsmakten som Försvarsdepartementet att tala om brister i grundläggande materiel och förmågor – diskussioner om ”basplattan” började föras.

Försvarsminister Peter Hultqvist poängterade, vid Folk & Försvars rikskonferens i Sälen 2015, att effekten av kommande satsningar på försvarsområdet skulle kunna förtas och förminskas om inte det mest grundläggande eller basen för krigsförbanden skulle fungera och vara uppfyllt – effekten av övriga satsningar skulle kunna utebli menade försvarsministern.

I regeringens försvarspolitiska proposition poängterades mycket riktigt också att det fanns ett särskilt behov att höja den operativa förmågan i krigsförbanden. I regeringens fokus på ökad krigsduglighet lanserades samtidigt detta delvis nya begrepp ”basplattan”.

För att höja den operativa förmågan i krigsförbanden förstärks den så kallade basplattan i form av mängdmateriel, standardfordon, radioutrustning, mörkerutrustning, ny kvalificerad ammunition bl.a. till stridsvagnar och granatkastare, nya pansarvärnsvapen samt personlig utrustning mm. Vidare förstärks övningsverksamheten avsevärt för att medge kvalificerade försvarsmaktsgemensamma övningar och krigsförbandsövningar för alla krigsförband under försvarsinriktnings-perioden. Denna basplatta är avgörande för att höja krigsförbandens krigsduglighet (prop. 2014/15:109, sid 13).

Inom Försvarsmakten är begreppet basplattan vare sig entydigt eller definierat. Det är i sig en intressant observation att försvarsbeslut 2015 till relativt stor del är kommunicerat och diskuterat kring ett begrepp vars innehåll är tämligen oprecist. Major Carl Bergkvist (Wiseman) menade på sin blogg att det till och med sinkade möjligheterna till ambitionsökningar för försvaret genom att man därmed nöjer sig med att lappa och laga mot den nivå som beställdes i försvarsbeslutet 2009 – med en helt annan omvärldssituation och framförallt en helt annan omvärldsutveckling.[1]

Vid en genomgång av centrala, såväl offentliga som arbetsrelaterade, handlingar i Försvarsmakten finner man mycket få träffar – arméns utvecklingsplan (AUP) är ett undantag där man refererar till den försvarspolitiska inriktningspropositionen och vikten av att säkerställa den så kallade ”basplattan” avseende mängdmateriel, till exempel radioutrustning, soldat- och gruppmateriel samt mörkerutrustning.^[2]

I syfte att förtydliga och förklara ”basplattans” innehåll så kan man säga att den utgörs av grundläggande personlig utrustning, standardfordon, sambandsutrustning samt eldhandvapen med ammunition och vapen för strid i grupp och pluton. Till satsningar på ”basplattan” ska man också inkludera ökad övningsverksamhet.

Försvarsmakten har med anledning av regeringens inriktning tagit ett systematiskt grepp för att öka krigsdugligheten i respektive krigsförband. Det är ett arbete som genomförs under flera år och som inledningsvis syftar till att identifiera brister och behov. Dessa brister och behov ses nu över och kopplas till långsiktiga krigsförbandsmålsättningar (KFM) och mer närtida krigsförbandspecifikationer (KFS), vilka sedan ska utgöra utgångspunkt för tillhörande aktivitetsplaner.

Försvarsmakten tog emellertid redan vid förarbetena till förvarsbeslut 2015 – i samband med budgetunderlaget för 2016 – initiativ till att komma till rätta med brister i basplattan. Dessa kan delas in i några olika områden:

• Inom personalområdet sker en omfördelning av andelen kontinuerligt anställda så att vissa förband får ökad tillgänglighet och operativ förmåga. En förändrad och förlängd grundutbildnings införs samtidigt som all personal i Försvarsmakten krigsplaceras, vissa i de från första januari 2016 införda depåförbanden (19 stycken). Repetitionsutbildning återinförs.
• Ett nytt och utvecklad beredskapsverk tas fram där tillgänglighet och beredskapskrav förenklas och förtydligas. I syfte att säkerställa mobilisering inom angivna tidsramar upprättas dels aktuell mobiliseringsplan för krigsförbanden, dels genomförs krigsplacering av materielen. Mobiliseringsplanering för allmän och partiell mobilisering utvecklas samtidigt som mobiliseringsövningar, beredskapskontroller och beredskapsövningar årligen genomförs.
• I syfte att öka den operativa effekten ökar övningsverksamheten. För att nå denna strävan har Försvarsmakten hemställt om att överföra medel från anslag 1.2 till anslag 1.1 – något regeringen har bejakat. Den kommande Försvarsmaktsövningen i september 2017 (FMÖ 17) är en del av detta och planeras parallellt med den multinationella Natoledda övningen Northern Coasts 17. FMÖ inplaneras vart tredje år. Den senaste genomfördes 1993 (Orkan).

Även om ”basplattan” kan tyckas lite otydlig bedöms planerade åtgärder ge god effekt under försvarsbeslutsperioden. Med en målmedveten strävan att skapa ordning och reda samt att tillföra resurser ges krigsförbanden goda förutsättningar att öka krigsdugligheten och därmed öka Försvarsmaktens operativa förmåga.

Twitter: @JohanLibbo

[1] http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2015/01/basplatta.html

[2] Ur Armens Utvecklingsplan 2015-12-xx, med hänvisning till Regeringens proposition 2014/15:109, Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016-2020.

Plikt…. Värn, civil, total?

Att pliktfrågan väcker intresse kanske främst har haft att göra med utmaningarna att personalförsörja Försvarsmaktens förband.

Dessa utmaningar, att personalförsörja Försvarsmaktens förband med soldater och gruppchefer (GSS – denna dumma förkortningen), finns främst inom arméstridskrafterna och delvis inom ledning och logistik. Marin och flygstridsförband har traditionellt och fortfarande en större andel yrkesofficerare.

I generella termer består en ålderskull av ca 100 000 personer. Det totala behovet – framräknat i FM underlag till regeringens proposition för ett drygt år sedan – var 10 000 GSS/T och 6 500 GSS/K.  Således skulle Försvarsmaktens behov av en ålderskull vara drygt 15 %. Emellertid kommer det alltid att finnas behov av mer eller mindre heltidsanställda soldater och gruppchefer – särskilt som framtida konfliktmiljöer och tekniknivåer blir allt mer komplexa. Därmed kanske behovet skulle kunna uppgå till mellan 5-10 %. Utmaningen här blir förstås att plikta in vissa medan andra anställs. Det kan bli en fråga om ersättningar, subventioner och andra lockande förmåner. Förvisso kan ju behovet ändock öka om Försvarsmakten skulle växa sig större. I jämförelse med en åldersklass volym bedöms det ändå som hypotetiskt marginellt.

Personligen tror jag att det skulle gå att personalförsörja Försvarsmaktens förband med till huvuddel anställd personal om löner och förmåner var konkurrenskraftiga och attraktiva – läs för övrigt förbundsordf. Lars Freskers inlägg på Wiseman: http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2016/01/gastinlagg-officersforbundets-lars.html  .

Att öka volymen pliktpersonal kräver också en adekvat ”produktionsapparat” – att ta hand om och utbilda pliktpersonal på ett seriöst sätt är ett mycket grannlaga och krävande arbete. T.ex krävs:

• Ett omfattande anpassat regelverk med skyldigheter, rättigheter och ersättningar etc.
• En betydande kår av duktiga och omdömesgilla ”truppare” med anpassat ledarskap och pedagogik
• Fysisk infrastruktur där såväl mat, logi, samkväm- och rekreationsmöjligheter medges.

Då det i den pågående debatten nu höjs röster från opinionsbildare och politiker även för totalförsvarsplikt eller civilplikt manar det till eftertanke. Även om det vid en första anblick kan verka bra och konstruktiv så får man inte hemfalla till ogenomtänkta eller populistiska uttalanden. All PLIKT kräver att staten gör sitt yttersta att både förklara varför, likväl som den på ett övertygande sätt måste sörja för den som med PLIKT ska tjäna sitt land.

Jag har själv varit såväl pluton-, kompani- som bataljonschef över värnpliktsförband. Den särklass svåraste uppgiften var att som bataljonschef år 2006-2007 upprätthålla riksdagens pliktlagstiftning. Att som ordförande i regementets Granskningsnämnd avgöra huruvida en vpl skulle vara kvar eller inte när det då var färre än 10 000 som fullgjorde värnplikt – här kan vi prata om myndighetsutövning! Ja, det var både svårt och ibland rent av dumt, inte minst genom att det samtidigt var frivilligt för kvinnor.

 

P.s

På Brix Ski Blogg finns ett utmärkt inlägg idag. https://brixski.wordpress.com/2016/01/10/varfor-varnplikt-varfor-ska-vara-ungdomar-reparera-politikens-tillkortakommanden/

D.s

Reflektion & återkoppling – Di debatt

Var, när och hur vi debatterar försvarsrelaterade spörsmål kan vi alla reflektera över. Tidigare i år skrev jag om detta på min blogg – klicka här. Detta inlägg handlade just om den grundlagsskyddade rättigheten att uttala sig offentligt och hur det är en balansakt på slak lina – det kan ju finnas nationella intressen och sekretess i den andra vågskålen som måste skyddas. Till syvende och sist handlar det om omdöme; vad kan man uttala sig om med hänsyn till sin position. Jag har personligen därför reflekterat en hel del över detta. Jag vill samtidigt poängtera att jag till vardags är och har varit stabsofficer på nivå OF4 och arbetat med långsiktiga frågor, och p.g.a. att jag inte har en chefsbefattning, så är jag heller inte med i avgörande beslutsfattanden inom Försvarsmakten.

Jag har emellertid – liksom alla andra – inom ramen för min profession tillägnat mig kunskaper och insikter om FM utifrån egna individuella erfarenheter och genom den utbildning & bildning som jag tillägnat mig. Det jag genom åren emellertid debatterat om har uteslutande handlat om övergripande spörsmål; om strategi, militärstrategi men också om armén. För något år sedan skrev och debatterade jag t.ex. om infanteriets mekanisering på armébloggen. Jag står fast i min övertygelse att den allt tyngre mekaniseringen med en ensidigt sammansatt brigad är fel väg att gå. De få brigader vi har måste enligt mitt förmenande vara lättare och mer allsidigt sammansatta då de ska kunna strida i alla terräng- & klimatförhållanden och kunna användas i hela konfliktskalan från fred-kris-krig, inkl. hybridkrig.

Den avgjort viktigaste framtidsfrågan anser jag ändock vara den operativa balansen. Det jag menar med detta är att det bör råda balans mellan försvarsmaktens förmågor och förbandstyper kopplat till hotbild, militärgeografi, samarbeten med andra och hur vi avser strida och nyttja stridskrafterna. Om vi är övertygade om att kustinvasion är det viktigaste vi ska kunna försvara oss mot så ska vi ha en operativ idé och lämpliga förband för att lösa denna utmaning.

Jag har personligen dock kommit fram till att hotbilden blir allt mer komplex – den framtida operationsmiljön tecknar andra konturer än bara kustinvasion. Teknikutvecklingen skapar många möjligheter för en aggressor – det måste förstås beaktas. Dessutom har riskdag & regering särskilt pekat ut Östersjön och vikten av tröskeleffekt, d.v.s. – FM ska i någon mån vara avskräckande.

Men operativ balans kan man även diskutera om på taktisk nivå; hur ska sjöstridsförbandens sammansättning designas med förmåga till yt- och undervattensstrid – plattformar, torpeder, sjömålsrobotar, marinflyg, luftvärn, sensorer etc. För att skapa en bra operativ balans inom markstridskrafterna måste t.ex. behov av transportförmåga och logistik vägas mot förbandens struktur och inneboende underhållssäkerhet och deras förmåga till egen förflyttning för att över huvud taget kunna utgångsgrupperas.

Jag tror inte att någon enskild sitter inne med svaren på frågorna och utmaningen att designa de framtida förmågorna i en operativ balans. Försvarsmakten har emellertid rutiner och processer för att analysera och arbeta med framtidsfrågor, det viktiga blir då att alla bidrar med öppet sinne och konstruktiva idéer.

Jag vill passa på att uppriktigt tacka alla som hört av sig med uppmuntrande och glada tillrop, ni är ganska många – tack!

Tänka nytt – tänka operativ balans

Försvarsbeslut 2015 har kommit att bli ett välkommet trendbrott i åderlåtningen av Försvarsmakten och vår säkerhetspolitik. Att den drygt 20-åriga nedgången av försvarsanslaget – styrda av yttre faktorer – nu vänt innebär att krigsförbanden i viss mån kan tillföras materiel och att möjligheterna till övning och träning kan öka – allt för att höja den operativa effekten.  Försvarsmakten är också i full sving med att verkställa riksdagens och regeringens beslut – gott så!

Ur ett mer långsiktigt strategiskt perspektiv har emellertid nästkommande försvarsbeslut ~ år 2020 en större och långt mer avgörande betydelse. Låt mig förklara:

Med anledning av den mångåriga politiska nedprioriteringen av politikområde försvar med ständigt återkommande krav på rationalisering – och i avsaknad av strategisk och operativ blick – har Försvarsmaktens nuvarande organisation, inkl. den kommande Organisation 2016, blivit en konsekvens av flera genomgripande och frekventa reduceringar. De militära förmågor och krigsförband vi har idag är således inte en konsekvens av en genomarbetad operativ idé – man skulle bättre kunna beskriva dem som resterna av en tidigare helhet och operativ idé under mottot Möta – Hejda – Slå i syfte att bibehålla handlingsfrihet.

Då de säkerhetspolitiska utgångspunkterna ser betydligt annorlunda ut än under kalla kriget, oavsett Nato-medlemskap eller ej, och genom de tekniksprång och den evolution som präglar nuvarande och framtida krig och konflikter så finns det stora och nödvändiga skäl till att analysera och förbereda genomgripande förändringar i Försvarsmaktens förmåga.

Det som inom det militärteoretiska hägnet benämns manöverkrigföring har till del kommit att bli en oreflekterad dogm som påverkar organisering med inte helt genomtänkta operativa idéer.

Försvarsmakten har emellertid sett sig nödgad att försöka behålla så mycket av sitt arv som möjligt för att ha handlingsfrihet och kunna möta olika händelseutvecklingar. Likväl har de årliga avvägningarna medfört ständiga prioriteringar och omprioriteringar för att ersätta och uppgradera förbandens organisationsbestämmande krigsmateriel samt för att tillgodose uppdykande tvingande behov och beslut. Men då det är dyrt att vara fattig har inte helhetssyn och operativ blick kunnat stå i fokus – något som är fullt förståeligt då generalitet och amiralitet varit hårt trängda från politiskt håll.

Försvarsbeslut 2015 har ändå blivit ett positivt trendbrott med fokus på att öka den operativa förmågan och balansen i en befintlig och hårt ansatt försvarsorganisation.Men klockan klämtar emellertid och Försvarsmakten behöver på allvar göra upp med sitt arv – det finns inte förutsättningar eller behov av ett behålla nuvarande organisation och förmågebredd på lång sikt. En samlad analys av såväl hotbilder som militärteknisk utveckling grundade på reella säkerhetspolitiska utgångspunkter måste tillsammans med förnuftiga uppfattningar om kommande anslagstilldelning lägga grunden för Försvarsmaktens kommande utveckling bortom den stundade försvarsbeslutsperioden. En tydlig analys – politiskt förankrad – av vad som kan uppnås genom operativa internationella bi- och multilaterala säkerhetssamarbeten är också en viktig del att beakta i utformandet av framtidens Försvarsmakt. I motsats till Wilhelm Agrell så menar jag att möjligheterna till samarbete idag trots allt är betydligt bättre – det är därför en kraftfull förenkling av Agrell att hävda att ”vi är tillbaka i kalla krigets säkerhetsdilemma”.

I en kommande utveckling måste det finnas utrymme för reformer som inom alla andra politikområden. För Försvarsmaktens del handlar det bl. a om att det skapas utrymme för att tillföra nya och nygamla förmågor. Det kan röra sig om:

• Bekämpningssystem och fjärrstridsmedel för målbekämpning på stora avstånd,
• Cyberområdet kräver fortsatt ökad robusthet och skydd med inslag aktiva åtgärder. Häri ligger också en utvecklad förmåga att hantera hela informationsarenan.
• Sensorområdet är väsentligt för såväl ledning, detektering som för egen bekämpningsförmåga. Här krävs fortsatt förmågeutveckling med både fasta och luftburna system.
• Ett integrerat missil- och luftförsvar kräver mycket stora resurser – dessa kan vi inte ha själva men tillsammans med andra – delkomponenter med systemtänkt krävs, inkl relevanta luftvärnsförmågor.
• Rymdbaserade system för kommunikation och navigering etc.
• Kraven på krigsförbandens expeditionära och interoperabla förmåga i närområdet torde öka. Det är en utmaning för inte minst mark-, ledning- och logistikförband. Men modularitet och förmågan att snabbt ingå i för uppgiften sammansatta förband blir allt mer essentiellt.

Det viktigaste är emellertid att fortsatt skapa en operativ balans där mark-, sjö- och flygstridskrafternas förmåga dimensioneras av en adekvat hotbild och vägs av och balanseras med behov av strategiska förmågor och mot behov av lednings-, underrättelse- och logistikförband.

När det därför gäller sammansättningen av morgondagens stridskrafter så måste förstås dagens struktur ses över: arméförbandens nuvarande relativt lilla numerär upptar likväl en betydande del av Försvarsmaktens anslag och resurser – i förbandsanslaget 1.1 för 2015 är tilldelning till arméns regementen och centra knappt 6,3 miljarder kr, det är nästan dubbelt mot marinens tilldelning. Vi bör inom ramen för en samlad analys reflektera över dessa sakernas tillstånd och om det är rimligt av en stor Östersjönation med en svensk kust på ca 3 200 km? En hög sjöoperativ förmåga är viktigt i såväl fred som vid kris och väpnad strid – både på vattnet som under och över vattenytan.  Riksdag och regering pekar dessutom ut Östersjön som ett särskilt intresse:

” Den svenska militära förmågan är av vikt inte bara för Sverige utan även för den samlade militärstrategiska bilden i Östersjön.” (Prop 2014/15: 109, sid 46)

” Sverige har en möjlighet och ett ansvar att påverka utvecklingen i Östersjöområdet. Mot bakgrund av utvecklingen i vår omvärld i allmänhet och i Östersjön i synnerhet har Gotland en särskilt viktig position inte minst för kontrollen av sjö- och luftvägarna till och från Baltikum.” (RK / Fö RB 7 2015-06-25)   

För mig som militärstrateg är det därför inte givet att arméförbandens relativa volym måste kvarstå och definitivt inte dess interna sammansättning med tungt mekaniserade bataljoner formerade i brigader, brigader med bristande luftvärn, förmåga till indirekt bekämpning och operativ rörlighet.

Decennielånga livscykler av vidmakthållande av krigsmateriel med prolongeringsplanering måste därmed ifrågasättas – att nu t.ex. planera för en ersättning av stridsvagn 122 är därför inte helt givet – kanske ger det mer samlad operativ- och tröskeleffekt att öka hemvärnets taktiska rörlighet och pansarvärnsförmåga tillsammans med fjärrstridsvapen? Strategi handlar delvis om långsiktiga inriktningar och tydliga målsättningar, men också om tydliga prioriteringar – då kan inte en ofullkomlig tanke om handlingsfrihet vara vägledande. Det handlar minst lika mycket om att kalkylera med risker och hot.

Ett flertal internationella analytiker är överens om att den militärstragiska och operativa miljön förändras snabbt och i betydligt snabbare takt än försvarsetablissemangen. Det kan därför inte vara Tillbaka till framtiden som gäller – det handlar om att vara väl medveten om sitt arv när man med god insikt går in i framtiden.  Om vi inte förhåller oss rationellt till det och tar vara på de möjligheter till förbands- och förmågeutveckling som finns, så riskerar vi att stå där med ett mer eller mindre irrelevant topprustat försvar, likt ett polskt kavalleri anno 1939.

 Johan Hansson – militärstrateg och arméofficer