Försvarsbeslut 2015 – en satsning på basplattan!(?)

Nedanstående text finns också publicerad som artikel i senaste numret av Vårt Försvar http://media.aff.a.se/2016/03/Vart-forsvar_1-16_webb.pdf

Försvarsmakten redovisade under hösten 2014 omfattande underlag inför regeringens försvarspolitiska proposition (2014/15:109). Operativa värderingar genomfördes, syftade till att pröva och värdera olika system och förband i en operativ kontext. I det samman-hanget började såväl Försvarsmakten som Försvarsdepartementet att tala om brister i grundläggande materiel och förmågor – diskussioner om ”basplattan” började föras.

Försvarsminister Peter Hultqvist poängterade, vid Folk & Försvars rikskonferens i Sälen 2015, att effekten av kommande satsningar på försvarsområdet skulle kunna förtas och förminskas om inte det mest grundläggande eller basen för krigsförbanden skulle fungera och vara uppfyllt – effekten av övriga satsningar skulle kunna utebli menade försvarsministern.

I regeringens försvarspolitiska proposition poängterades mycket riktigt också att det fanns ett särskilt behov att höja den operativa förmågan i krigsförbanden. I regeringens fokus på ökad krigsduglighet lanserades samtidigt detta delvis nya begrepp ”basplattan”.

För att höja den operativa förmågan i krigsförbanden förstärks den så kallade basplattan i form av mängdmateriel, standardfordon, radioutrustning, mörkerutrustning, ny kvalificerad ammunition bl.a. till stridsvagnar och granatkastare, nya pansarvärnsvapen samt personlig utrustning mm. Vidare förstärks övningsverksamheten avsevärt för att medge kvalificerade försvarsmaktsgemensamma övningar och krigsförbandsövningar för alla krigsförband under försvarsinriktnings-perioden. Denna basplatta är avgörande för att höja krigsförbandens krigsduglighet (prop. 2014/15:109, sid 13).

Inom Försvarsmakten är begreppet basplattan vare sig entydigt eller definierat. Det är i sig en intressant observation att försvarsbeslut 2015 till relativt stor del är kommunicerat och diskuterat kring ett begrepp vars innehåll är tämligen oprecist. Major Carl Bergkvist (Wiseman) menade på sin blogg att det till och med sinkade möjligheterna till ambitionsökningar för försvaret genom att man därmed nöjer sig med att lappa och laga mot den nivå som beställdes i försvarsbeslutet 2009med en helt annan omvärldssituation och framförallt en helt annan omvärldsutveckling.[1]

Vid en genomgång av centrala, såväl offentliga som arbetsrelaterade, handlingar i Försvarsmakten finner man mycket få träffar – arméns utvecklingsplan (AUP) är ett undantag där man refererar till den försvarspolitiska inriktningspropositionen och vikten av att säkerställa den så kallade ”basplattan” avseende mängdmateriel, till exempel radioutrustning, soldat- och gruppmateriel samt mörkerutrustning.[2]

I syfte att förtydliga och förklara ”basplattans” innehåll så kan man säga att den utgörs av grundläggande personlig utrustning, standardfordon, sambandsutrustning samt eldhandvapen med ammunition och vapen för strid i grupp och pluton. Till satsningar på ”basplattan” ska man också inkludera ökad övningsverksamhet.

forsvaretsdag2-pngFörsvarsmakten har med anledning av regeringens inriktning tagit ett systematiskt grepp för att öka krigsdugligheten i respektive krigsförband. Det är ett arbete som genomförs under flera år och som inledningsvis syftar till att identifiera brister och behov. Dessa brister och behov ses nu över och kopplas till långsiktiga krigsförbandsmålsättningar (KFM) och mer närtida krigsförbandspecifikationer (KFS), vilka sedan ska utgöra utgångspunkt för tillhörande aktivitetsplaner.

Försvarsmakten tog emellertid redan vid förarbetena till förvarsbeslut 2015 – i samband med budgetunderlaget för 2016 – initiativ till att komma till rätta med brister i basplattan. Dessa kan delas in i några olika områden:

  • Inom personalområdet sker en omfördelning av andelen kontinuerligt anställda så att vissa förband får ökad tillgänglighet och operativ förmåga. En förändrad och förlängd grundutbildnings införs samtidigt som all personal i Försvarsmakten krigsplaceras, vissa i de från första januari 2016 införda depåförbanden (19 stycken). Repetitionsutbildning återinförs.
  • Ett nytt och utvecklad beredskapsverk tas fram där tillgänglighet och beredskapskrav förenklas och förtydligas. I syfte att säkerställa mobilisering inom angivna tidsramar upprättas dels aktuell mobiliseringsplan för krigsförbanden, dels genomförs krigsplacering av materielen. Mobiliseringsplanering för allmän och partiell mobilisering utvecklas samtidigt som mobiliseringsövningar, beredskapskontroller och beredskapsövningar årligen genomförs.
  • I syfte att öka den operativa effekten ökar övningsverksamheten. För att nå denna strävan har Försvarsmakten hemställt om att överföra medel från anslag 1.2 till anslag 1.1 – något regeringen har bejakat. Den kommande Försvarsmaktsövningen i september 2017 (FMÖ 17) är en del av detta och planeras parallellt med den multinationella Natoledda övningen Northern Coasts 17. FMÖ inplaneras vart tredje år. Den senaste genomfördes 1993 (Orkan).

Även om ”basplattan” kan tyckas lite otydlig bedöms planerade åtgärder ge god effekt under försvarsbeslutsperioden. Med en målmedveten strävan att skapa ordning och reda samt att tillföra resurser ges krigsförbanden goda förutsättningar att öka krigsdugligheten och därmed öka Försvarsmaktens operativa förmåga.

Twitter: @JohanLibbo

[1] http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2015/01/basplatta.html

[2] Ur Armens Utvecklingsplan 2015-12-xx, med hänvisning till Regeringens proposition 2014/15:109, Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016-2020.

Plikt…. Värn, civil, total?

Att pliktfrågan väcker intresse kanske främst har haft att göra med utmaningarna att personalförsörja Försvarsmaktens förband.

Dessa utmaningar, att personalförsörja Försvarsmaktens förband med soldater och gruppchefer (GSS – denna dumma förkortningen), finns främst inom arméstridskrafterna och delvis inom ledning och logistik. Marin och flygstridsförband har traditionellt och fortfarande en större andel yrkesofficerare.

vpl

I generella termer består en ålderskull av ca 100 000 personer. Det totala behovet – framräknat i FM underlag till regeringens proposition för ett drygt år sedan – var 10 000 GSS/T och 6 500 GSS/K.  Således skulle Försvarsmaktens behov av en ålderskull vara drygt 15 %. Emellertid kommer det alltid att finnas behov av mer eller mindre heltidsanställda soldater och gruppchefer – särskilt som framtida konfliktmiljöer och tekniknivåer blir allt mer komplexa. Därmed kanske behovet skulle kunna uppgå till mellan 5-10 %. Utmaningen här blir förstås att plikta in vissa medan andra anställs. Det kan bli en fråga om ersättningar, subventioner och andra lockande förmåner. Förvisso kan ju behovet ändock öka om Försvarsmakten skulle växa sig större. I jämförelse med en åldersklass volym bedöms det ändå som hypotetiskt marginellt.

Personligen tror jag att det skulle gå att personalförsörja Försvarsmaktens förband med till huvuddel anställd personal om löner och förmåner var konkurrenskraftiga och attraktiva – läs för övrigt förbundsordf. Lars Freskers inlägg på Wiseman: http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2016/01/gastinlagg-officersforbundets-lars.html  .

Att öka volymen pliktpersonal kräver också en adekvat ”produktionsapparat” – att ta hand om och utbilda pliktpersonal på ett seriöst sätt är ett mycket grannlaga och krävande arbete. T.ex krävs:

  • Ett omfattande anpassat regelverk med skyldigheter, rättigheter och ersättningar etc.
  • En betydande kår av duktiga och omdömesgilla ”truppare” med anpassat ledarskap och pedagogik
  • Fysisk infrastruktur där såväl mat, logi, samkväm- och rekreationsmöjligheter medges.

Då det i den pågående debatten nu höjs röster från opinionsbildare och politiker även för totalförsvarsplikt eller civilplikt manar det till eftertanke. Även om det vid en första anblick kan verka bra och konstruktiv så får man inte hemfalla till ogenomtänkta eller populistiska uttalanden. All PLIKT kräver att staten gör sitt yttersta att både förklara varför, likväl som den på ett övertygande sätt måste sörja för den som med PLIKT ska tjäna sitt land.

Jag har själv varit såväl pluton-, kompani- som bataljonschef över värnpliktsförband. Den särklass svåraste uppgiften var att som bataljonschef år 2006-2007 upprätthålla riksdagens pliktlagstiftning. Att som ordförande i regementets Granskningsnämnd avgöra huruvida en vpl skulle vara kvar eller inte när det då var färre än 10 000 som fullgjorde värnplikt – här kan vi prata om myndighetsutövning! Ja, det var både svårt och ibland rent av dumt, inte minst genom att det samtidigt var frivilligt för kvinnor.

 

P.s

På Brix Ski Blogg finns ett utmärkt inlägg idag. https://brixski.wordpress.com/2016/01/10/varfor-varnplikt-varfor-ska-vara-ungdomar-reparera-politikens-tillkortakommanden/

D.s

Reflektion & återkoppling – Di debatt

Inf-CyberVar, när och hur vi debatterar försvarsrelaterade spörsmål kan vi alla reflektera över. Tidigare i år skrev jag om detta på min blogg – klicka här. Detta inlägg handlade just om den grundlagsskyddade rättigheten att uttala sig offentligt och hur det är en balansakt på slak lina – det kan ju finnas nationella intressen och sekretess i den andra vågskålen som måste skyddas. Till syvende och sist handlar det om omdöme; vad kan man uttala sig om med hänsyn till sin position. Jag har personligen därför reflekterat en hel del över detta. Jag vill samtidigt poängtera att jag till vardags är och har varit stabsofficer på nivå OF4 och arbetat med långsiktiga frågor, och p.g.a. att jag inte har en chefsbefattning, så är jag heller inte med i avgörande beslutsfattanden inom Försvarsmakten.

Jag har emellertid – liksom alla andra – inom ramen för min profession tillägnat mig kunskaper och insikter om FM utifrån egna individuella erfarenheter och genom den utbildning & bildning som jag tillägnat mig. Det jag genom åren emellertid debatterat om har uteslutande handlat om övergripande spörsmål; om strategi, militärstrategi men också om armén. För något år sedan skrev och debatterade jag t.ex. om infanteriets mekanisering på armébloggen. Jag står fast i min övertygelse att den allt tyngre mekaniseringen med en ensidigt sammansatt brigad är fel väg att gå. De få brigader vi har måste enligt mitt förmenande vara lättare och mer allsidigt sammansatta då de ska kunna strida i alla terräng- & klimatförhållanden och kunna användas i hela konfliktskalan från fred-kris-krig, inkl. hybridkrig.

Den avgjort viktigaste framtidsfrågan anser jag ändock vara den operativa balansen. Det jag menar med detta är att det bör råda balans mellan försvarsmaktens förmågor och förbandstyper kopplat till hotbild, militärgeografi, samarbeten med andra och hur vi avser strida och nyttja stridskrafterna. Om vi är övertygade om att kustinvasion är det viktigaste vi ska kunna försvara oss mot så ska vi ha en operativ idé och lämpliga förband för att lösa denna utmaning.

Jag har personligen dock kommit fram till att hotbilden blir allt mer komplex – den framtida operationsmiljön tecknar andra konturer än bara kustinvasion. Teknikutvecklingen skapar många möjligheter för en aggressor – det måste förstås beaktas. Dessutom har riskdag & regering särskilt pekat ut Östersjön och vikten av tröskeleffekt, d.v.s. – FM ska i någon mån vara avskräckande.

Men operativ balans kan man även diskutera om på taktisk nivå; hur ska sjöstridsförbandens sammansättning designas med förmåga till yt- och undervattensstrid – plattformar, torpeder, sjömålsrobotar, marinflyg, luftvärn, sensorer etc. För att skapa en bra operativ balans inom markstridskrafterna måste t.ex. behov av transportförmåga och logistik vägas mot förbandens struktur och inneboende underhållssäkerhet och deras förmåga till egen förflyttning för att över huvud taget kunna utgångsgrupperas.

Jag tror inte att någon enskild sitter inne med svaren på frågorna och utmaningen att designa de framtida förmågorna i en operativ balans. Försvarsmakten har emellertid rutiner och processer för att analysera och arbeta med framtidsfrågor, det viktiga blir då att alla bidrar med öppet sinne och konstruktiva idéer.

Jag vill passa på att uppriktigt tacka alla som hört av sig med uppmuntrande och glada tillrop, ni är ganska många – tack!

Tänka nytt – tänka operativ balans

Försvarsbeslut 2015 har kommit att bli ett välkommet trendbrott i åderlåtningen av Försvarsmakten och vår säkerhetspolitik. Att den drygt 20-åriga nedgången av försvarsanslaget – styrda av yttre faktorer – nu vänt innebär att krigsförbanden i viss mån kan tillföras materiel och att möjligheterna till övning och träning kan öka – allt för att höja den operativa effekten.  Försvarsmakten är också i full sving med att verkställa riksdagens och regeringens beslut – gott så!

Ur ett mer långsiktigt strategiskt perspektiv har emellertid nästkommande försvarsbeslut ~ år 2020 en större och långt mer avgörande betydelse. Låt mig förklara:

Med anledning av den mångåriga politiska nedprioriteringen av politikområde försvar med ständigt återkommande krav på rationalisering – och i avsaknad av strategisk och operativ blick – har Försvarsmaktens nuvarande organisation, inkl. den kommande Organisation 2016, blivit en konsekvens av flera genomgripande och frekventa reduceringar. De militära förmågor och krigsförband vi har idag är således inte en konsekvens av en genomarbetad operativ idé – man skulle bättre kunna beskriva dem som resterna av en tidigare helhet och operativ idé under mottot Möta – Hejda – Slå i syfte att bibehålla handlingsfrihet.

Då de säkerhetspolitiska utgångspunkterna ser betydligt annorlunda ut än under kalla kriget, oavsett Nato-medlemskap eller ej, och genom de tekniksprång och den evolution som präglar nuvarande och framtida krig och konflikter så finns det stora och nödvändiga skäl till att analysera och förbereda genomgripande förändringar i Försvarsmaktens förmåga.

Det som inom det militärteoretiska hägnet benämns manöverkrigföring har till del kommit att bli en oreflekterad dogm som påverkar organisering med inte helt genomtänkta operativa idéer.

Försvarsmakten har emellertid sett sig nödgad att försöka behålla så mycket av sitt arv som möjligt för att ha handlingsfrihet och kunna möta olika händelseutvecklingar. Likväl har de årliga avvägningarna medfört ständiga prioriteringar och omprioriteringar för att ersätta och uppgradera förbandens organisationsbestämmande krigsmateriel samt för att tillgodose uppdykande tvingande behov och beslut. Men då det är dyrt att vara fattig har inte helhetssyn och operativ blick kunnat stå i fokus – något som är fullt förståeligt då generalitet och amiralitet varit hårt trängda från politiskt håll.

Försvarsbeslut 2015 har ändå blivit ett positivt trendbrott med fokus på att öka den operativa förmågan och balansen i en befintlig och hårt ansatt försvarsorganisation.Men klockan klämtar emellertid och Försvarsmakten behöver på allvar göra upp med sitt arv – det finns inte förutsättningar eller behov av ett behålla nuvarande organisation och förmågebredd på lång sikt. En samlad analys av såväl hotbilder som militärteknisk utveckling grundade på reella säkerhetspolitiska utgångspunkter måste tillsammans med förnuftiga uppfattningar om kommande anslagstilldelning lägga grunden för Försvarsmaktens kommande utveckling bortom den stundade försvarsbeslutsperioden. En tydlig analys – politiskt förankrad – av vad som kan uppnås genom operativa internationella bi- och multilaterala säkerhetssamarbeten är också en viktig del att beakta i utformandet av framtidens Försvarsmakt. I motsats till Wilhelm Agrell så menar jag att möjligheterna till samarbete idag trots allt är betydligt bättre – det är därför en kraftfull förenkling av Agrell att hävda att ”vi är tillbaka i kalla krigets säkerhetsdilemma”.

I en kommande utveckling måste det finnas utrymme för reformer som inom alla andra politikområden. För Försvarsmaktens del handlar det bl. a om att det skapas utrymme för att tillföra nya och nygamla förmågor. Det kan röra sig om:

  • Bekämpningssystem och fjärrstridsmedel för målbekämpning på stora avstånd,
  • Cyberområdet kräver fortsatt ökad robusthet och skydd med inslag aktiva åtgärder. Häri ligger också en utvecklad förmåga att hantera hela informationsarenan.
  • Sensorområdet är väsentligt för såväl ledning, detektering som för egen bekämpningsförmåga. Här krävs fortsatt förmågeutveckling med både fasta och luftburna system.
  • Ett integrerat missil- och luftförsvar kräver mycket stora resurser – dessa kan vi inte ha själva men tillsammans med andra – delkomponenter med systemtänkt krävs, inkl relevanta luftvärnsförmågor.
  • Rymdbaserade system för kommunikation och navigering etc.
  • Kraven på krigsförbandens expeditionära och interoperabla förmåga i närområdet torde öka. Det är en utmaning för inte minst mark-, ledning- och logistikförband. Men modularitet och förmågan att snabbt ingå i för uppgiften sammansatta förband blir allt mer essentiellt.

Det viktigaste är emellertid att fortsatt skapa en operativ balans där mark-, sjö- och flygstridskrafternas förmåga dimensioneras av en adekvat hotbild och vägs av och balanseras med behov av strategiska förmågor och mot behov av lednings-, underrättelse- och logistikförband.

När det därför gäller sammansättningen av morgondagens stridskrafter så måste förstås dagens struktur ses över: arméförbandens nuvarande relativt lilla numerär upptar likväl en betydande del av Försvarsmaktens anslag och resurser – i förbandsanslaget 1.1 för 2015 är tilldelning till arméns regementen och centra knappt 6,3 miljarder kr, det är nästan dubbelt mot marinens tilldelning. Vi bör inom ramen för en samlad analys reflektera över dessa sakernas tillstånd och om det är rimligt av en stor Östersjönation med en svensk kust på ca 3 200 km? En hög sjöoperativ förmåga är viktigt i såväl fred som vid kris och väpnad strid – både på vattnet som under och över vattenytan.  Riksdag och regering pekar dessutom ut Östersjön som ett särskilt intresse:

Den svenska militära förmågan är av vikt inte bara för Sverige utan även för den samlade militärstrategiska bilden i Östersjön.” (Prop 2014/15: 109, sid 46)

Ftg och stridsbåt

” Sverige har en möjlighet och ett ansvar att påverka utvecklingen i Östersjöområdet. Mot bakgrund av utvecklingen i vår omvärld i allmänhet och i Östersjön i synnerhet har Gotland en särskilt viktig position inte minst för kontrollen av sjö- och luftvägarna till och från Baltikum.” (RK / Fö RB 7 2015-06-25)   

För mig som militärstrateg är det därför inte givet att arméförbandens relativa volym måste kvarstå och definitivt inte dess interna sammansättning med tungt mekaniserade bataljoner formerade i brigader, brigader med bristande luftvärn, förmåga till indirekt bekämpning och operativ rörlighet.

Decennielånga livscykler av vidmakthållande av krigsmateriel med prolongeringsplanering måste därmed ifrågasättas – att nu t.ex. planera för en ersättning av stridsvagn 122 är därför inte helt givet – kanske ger det mer samlad operativ- och tröskeleffekt att öka hemvärnets taktiska rörlighet och pansarvärnsförmåga tillsammans med fjärrstridsvapen? Strategi handlar delvis om långsiktiga inriktningar och tydliga målsättningar, men också om tydliga prioriteringar – då kan inte en ofullkomlig tanke om handlingsfrihet vara vägledande. Det handlar minst lika mycket om att kalkylera med risker och hot.

3021571_1200_675

Ett flertal internationella analytiker är överens om att den militärstragiska och operativa miljön förändras snabbt och i betydligt snabbare takt än försvarsetablissemangen. Det kan därför inte vara Tillbaka till framtiden som gäller – det handlar om att vara väl medveten om sitt arv när man med god insikt går in i framtiden.  Om vi inte förhåller oss rationellt till det och tar vara på de möjligheter till förbands- och förmågeutveckling som finns, så riskerar vi att stå där med ett mer eller mindre irrelevant topprustat försvar, likt ett polskt kavalleri anno 1939.

 Johan Hansson – militärstrateg och arméofficer

Strategi – plans are nothing, planning is everything!

Att vara strategisk i sin hållning kräver genomtänkta tankar och god planering – plans are nothing, planning is everything!  Den goda planeringen ska ju leda till framgång och att uppsatta mål nås.

I säkerhets- & försvarspolitiska termer ska vi enligt riksdagen & regeringens nyligen fattade försvarsbeslut:

Försvarsmakten bör bidra till målen för vår säkerhet och målen för det militära försvaret genom att enskilt och tillsammans med andra myndigheter, länder och organisationer lösa följande uppgifter:

  • upprätthålla tillgänglighet i fred samt beredskap för intagande av höjd beredskap för att kunna förebygga och hantera konflikter och krig, skydda Sveriges handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning och, om det krävs, försvara Sverige mot incidenter och väpnat angrepp,
  • främja vår säkerhet genom deltagande i operationer på vårt eget territorium, i närområdet och utanför närområdet,
  • upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och i enlighet med internationell rätt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i områden utanför detta och
  • med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov.

Det torde således vara ett mål att hålla oss utanför en konflikt så långt det går, men kunna möta ett väpnat angrepp med våra stridskrafter om så krävs.

Thomas Schelling, Daniel Byman, Matthew Waxman och Colin C Gray m.fl. har som mkt goda strateger diskuterat och publicerat goda tankar och tvång- och våldsmakt samt avskräckning. I spelteoretiska termer har man analyserat olika optioner för att hålla sig utanför en konflikt men samtidigt ha beredskap och förmåga att slå tillbaka eller avskräcka med vedergällning motsv.

När det gäller just avskräckning har vi en koppling till vårt svenska fokus på tröskeleffekt:

Det centrala i begreppet tröskeleffekt är svensk trovärdighet visad genom politisk vilja och militär förmåga. Försvarsmakten ska bidra till stabilitet och fortsatt fredlig utveckling i vårt närområde. Om säkerhetsläget försämras skall Försvarsmakten bidra till svensk kapacitet att förbygga och förhindra att militärt våld används som metod för konfliktlösning. Genom att skapa en tillräckligt hög tröskel, som en potentiell motståndare inte vill kliva över, förhindras en oönskad våldseskalation i vårt närområde eller mot Sverige. Begreppen tröskel och tröskeleffekt är i huvudsak relaterade till nationellt försvar.

Försvarsmaktens bidrag är militära förband med anpassad tillgänglighet och hög responsförmåga som kan möta en högteknologisk motståndare.

Emellertid finns som sagt en liten annan dimension av avskräckning eller deterence som kan kopplas till coercion (tvångsmakt). RAND har för övrigt en definition på begreppet som är användbar – coersion:

Within the military arena, however, a good definition of coercion from which to proceed is that of a recent RAND study: “Coercion is the use of threatened force, including the limited use of actual force to back up the threat, to induce an adversary to behave differently than it otherwise would.”

Om vi utgår från några strategiskt valbara koncept som tar sin utgångspunkt i de schematiska optionerna nedan så kan vi se ett visst utfallsrum – ett utfallsrum för aktioner emot oss från en presumtiv motståndare och optioner för oss att handla efter och bygga militär förmåga utifrån.

RAND Sec Policy

Tvångsmakt syftar till att få motståndaren att inse att passivitet är ett bättre tillvägagångssätt än att trotsa och utmana den som står bakom tvångsmakten. I avskräckningstermer innebär detta att det förväntade värdet av aggression verkar värre än det förväntade värdet av status quo.

Hur attraktivt och hur värdefullt man kan värdera valet av aggression eller motstånd beror i sin tur på tre faktorer:

  • de förväntade fördelarna om åtgärden är lyckas,
  • den förväntade politiska kostnaderna för vald policy och
  • den förväntade sannolikheten att lyckas.

Med dessa teorier och strategier som utgångspunkt kan man fundera över hur vi i ett svenskt perspektiv vill uppfattas och hur vi kan utsättas för påtryckningar inom denna ram. Kanske dags för lite spelteori och överväganden om en bättre avskräcknings-förmåga till nästkommande försvarsbeslutsperiod….

Tröskeleffekt med svenska tigrar och lojalitet

När jag studerade statsvetenskap i början av 1990-talet hade den s.k. maktutredningen med den synnerligen kompetenta professorn Olof Petersson som ordf. fått ett stort genomslag.

En viktig del i utredningen handlade om mediernas roll i Sverige. Att yttrandefriheten är grundlagsfäst är en vår demokratis allra främst hörnpelare. Men varje demokratiskt system inrymmer värdekonflikter och yttrandefriheten kolliderar ibland med andra värden.

SNS, där Olof Petersson varit verksam, har fortsatt att granska och debattera makt och maktrelationer i samhället. I Demokratirådets rapport 2007, Medierna och yttrandefriheten debatteras ämnet vidare. De skriver:

”Yttrandefriheten begränsas av hänsyn till personlig integritet och andra skyddsvärda intressen. Vid dessa avvägningar händer det ofta att yttrandefriheten hamnar som »god tvåa«. Det finns argument för att inskränka yttrandefriheten som i dag har brett stöd både bland väljare och bland politiker. Det bräckliga stödet för yttrandefriheten får ses mot bakgrund av att debatten om yttrandefrihetens grundläggande principer varit snäv och ytlig.

Behovet av en sådan principdebatt är särskilt stort eftersom de värdekonflikter som yttrandefriheten aktualiserar många gånger är svårlösta. Staten spelar här flera olika roller. Staten står som konstitutionell garant för rättsstat och medborgerliga fri- och rättigheter och svarar därigenom för det rättsliga skyddet för det fria ordet. Men staten sätter också gränser för yttrandefriheten och bestämmer om tystnadsplikt och sekretess.”

I en myndighet som Försvarsmakten, likväl som andra försvarsmyndigheter m.fl, hanteras stora mängder sekretessbelagd information. Enligt 15 kap 2 § offentlighets- och sekretess-lagen (2009:400) gäller sekretess för uppgift som berör verksamhet för att försvara landet eller planläggning eller annan förberedelse av sådan verksamhet eller som i övrigt rör totalförsvaret, om det kan antas att det skadar landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets säkerhet om uppgiften röjs. Sådan sekretess utgör s.k. försvarssekretess.

Grundlagen om yttrandefrihet och sekretesslagen skapar därmed de ramar som vi alla har att röra oss inom. Som försvarsanställd och medborgare i övrigt är detta något man måste förhålla sig till och reflektera över – vad ska jag, vad vill jag och vad kan jag säga & skriva offentligt? Det blir ytterst en omdömesfråga.

När det gäller media och journalister och andra som offentligt ger ut tryckt och otryckt information i olika media finns en kombination av drivkrafter; allt från vinst- till egen- och allmänintresse. Det kan vara bra att ställa sig frågan om vilken drivkraft som ligger bakom att en viss text eller information publicerats i vårt brokiga medielandskap – att källkritiskt granska och vid behov blottlägga tendensiösa artiklar och inlägg är inget självändamål men ändock viktigt. Man kan nog också utgå ifrån att vissa som skriver i social media och på bloggar etc. medvetet avser sprida desinformation eller information som syftar till att destabilisera och skapa en för Sverige negativ opinion.

Jag har vid några tillfällen andats kritik mot försvarsjournalisten Mikael Holmström. Min kritik går ut på att han till stor del byggt sin journalistik på sensationer och på ”sina källor” i försvarsetablissemanget, något som också varit hans grundlagsfästa skydd. Emellertid finns det således personer i min organisation som medvetet läcker ut sekretessbelagd information –  där meddelarfriheten är inskränkt – till honom.

En fråga man kan ställa sig angående Mikaels Holmströms bevakning av försvarsrelaterad frågor är bl.a. vad det gett för effekter och hur det tjänat Sverige? Hans intervju med ÖB sent på året 2012 som briserade som en bomb i början av 2013 skapade ju debatt – det vet vi. Vi vet också att ÖB blev sjukskriven strax efter och att relationen mellan Försvarsmakten och Regeringskansliet frös till rejält, vilket ingen tjänat på. Mikael har förvisso genom sensationer som En-veckas försvaret och Ryska påsken bidragit till ökad debatt. Ur mitt perspektiv dock ofta utifrån en delvis förlegad syn på säkerhets- och försvarspolitik. Att jämföra olika nationers antalsmässiga innehav av stridsvagnar, fartyg och flygplan säger mycket lite om militär förmåga och kapacitet numera. Kalla krigets realiteter och krigföringsprinciper finns inte längre och hotbilden har tagit sig andra uttryck än enbart hot från ryska kinetiska vapensystem.

Personligen tycker jag att det är mycket välkommet att det kommit igång en rejäl debatt om vår nations mest grundläggande värden – förmågan att kunna försvara sin suveränitet och integritet. Vi har en unik ställning med ett fysiskt säreget säkerhetspolitik läge som i kombination med vår unika militärgeografi skapar särskilda förutsättningar. Men också genom ett mycket säreget arv där hela nationen helt igenom varit totalförsvarsorganiserad. Det nya läget utan kallt krig mellan två alliansblock men med ett Ryssland som armbågar sig fram i sitt nära utland och som skramlar vapen, är förstås en realitet att hantera. Att försvarsbloggare debatter detta är förstås bra. Emellertid kan debatten ibland uppfattas lite ensidig där det bara är hotet från den regionala stormakten i öster som manifesteras, samtidigt som mer eller mindre detaljerade analyser av Försvarsmaktens alla tillkortakommanden läggs i dagen. Men som jag påpekat – här finns avgörande skillnader mellan att vara mer eller mindre autonom bloggare eller om man har ett formellt ansvar, t.ex. i ett militärt Högkvarter. Det formella ansvaret för ett statsråd regleras emellertid i regeringsformen och där det vidare föresägs att det finns ett kollektivt ansvar för regeringsbesluten. Det innebär att alla viktiga regeringsbeslut – inom alla politikområden – berör alla statsråd med krav på att skapa och ansvara för en helhet i svensk politik och förvaltning. Frågan om hur bra man tycker att detta utövas är förstås knäckfrågan och som ska bevakas och debatteras.

Avslutningsvis – man kan reflektera över ordet lojalitet och vad det innebär. De flesta av oss har flera lojaliteter samtidigt; familj, idrottsklubb, nationen, arbetsgivare, underställda, chefer etc. För mig som arbetar i ett uniformsyrke där min yrkesprofession t.o.m. finns reglerad i en regeringsförordning, finns ett starkt patos för såväl mitt yrke som sådant, men också lojaliteten till min arbetsgivare – Försvarsmakten och svenska staten. Då Försvarsmaktens verksamhet är väsensskild från huvuddelen av annan statlig verksamhet – att med vapenmakt samt list & metod kunna försvara vårt territorium och våra nationella intressen – ja då kan man reflektera över vad som är omdömesgillt och inte i försvarsdebatten i vår strävan att skapa och ha en Försvarsmakt som ska inge respekt och leverera hög tröskeleffekt mot alla typer av angrepp.

Återkoppling – armébrigaden

För ganska precis ett år sedan skrev jag ett antal inlägg på temat ”om jag skulle bygga en brigad”. Syftet med detta var inte att komma med idéer om en optimal brigad, utan snarare att komma med mer tidsanpassade och framåtriktade idéer och visioner om sammansättning och förmåga på framtida manöverförband etc. Det koncept som har varit gällande och råder framgent är ju relativt tungt mekaniserade bataljoner bestående av strv 122 / strf 90.

Merkava

Armén i Sverige strävar efter återta en till stor del förlorad förmåga att verka i brigadsystem – viktigt och lovvärt! Men de tunga mekaniserade manöverbataljoner och brigader som avses är enligt min uppfattning till del anakronistiska. De bygger också på en operativ idé av att vara mycket offensiv, med ett uppträdande där vi ska kunna slå och duellera med stridsvagnförsedda mekaniserade förband. Jag menar att det är orealistiskt numera –  ur främst två perspektiv:

  • Jag bedömer att hotbilden inte ser ut så och att den är mer komplex och diffus än invasionshot – att vi kommer att engageras med förband som ska slå luftlandsättningar och invasionsföretag där vi behöver duellera med stridsvagnar ter sig allt mer utopiskt. Fram träder istället olika former av mer eller minder tydliga påverkansoperationer.
  • Det finns i övrigt inte särskilt bra förutsättningar för markstridsförbanden i Försvarsmakten att föra en offensiv manöverkrigföring. Tunga mekaniserade förband kräver en operativ ram och ett väl fungerade system av system för att man ska få operativ effekt. Några exempel:

Ur rörlighetsaspekt krävs resurser för såväl taktisk som operativ rörlighet. Det innebär t.ex. adekvata broläggare för att uppnå en god rörlighet på stridsfältet samt transportförband för operativ rörlighet – t.ex. tungdragare (ett tungt transportkompani finns, innehållande två tungtpplutoner som kan flytta delar av en (1) mekbataljon/omgång) eller järnvägstransportvagnar (SJ och Green Cargo har inte längre vagnar för stridsvagnstransport, dvs SAMP-vagnar eller motsvarande). Se vidare i Lars Nilsson uppsats om transportbehoven för brigaderna – särskilt kap 8.1.

Ur bekämpningsperspektiv är det önskvärt med ett lämpligt pansarluftvärn för skydd av brigaden samt splitterskyddade system för indirekt eld med lång räckvidd samt effektiv ammunition för tredimensionell pansarvärnsstrid – detta är trånga sektorer idag.

Ur ett uthållighetsperspektiv kräver tunga mekaniserade förband en stor mängd drivmedel och en mycket väl fungerande och framskjuten teknisk tjänst för att inte tappa tempo. De idag två organiserade logistikbataljonerna ska täcka både taktiska armébehov och till del operativa underhållsbehov – utmanande!

Ovanstående rader var några direkta återkopplingar till förra årets inlägg. Självklart är jag påverkad av mitt arv och min kunskap och mina erfarenheter. Som i grunden norrlandsinfanterist vet jag att det finns alternativa stridssätt till anfall och att det går att taktikanpassa sitt uppträdande så att jag kan vara både stridsekonomisk och framgångsrik i min strid. Dessutom är välutbildade infanterister en god tillgång och förmåga för alla eventualiteter.

I min senare del av trupp- och förbandstjänst lärde jag mig arméns underhållstjänst vid såväl Norrlands Trängbataljon som Göta Trängregemente. Våra då väl fungerade brigadunderhållskompanier och -bataljoner samt de operativa transport- och försörjningsplutonerna gav oss alla en mycket tydlig bild de mekaniserade förbandens behov, möjligheter och begränsningar.

När jag i rollen som pansarskytteplutonchef under BA-02 i Bosnien opererade med Pbv 302 fick vi ett bra efterfrågat skydd. Den skänkte oss också en bra stridsteknisk rörlighet. Dock blev det med tiden allt mer uppenbart att det fungerade sämre att ligga och nöta mil efter mil på asfalts- och grusvägar. Vår rörlighet blev till sist begränsad på grund av allt större behov av teknisk tjänst m.m. I ett land som Sverige där vi har mycket stora avstånd och där det finns behov att nyttja förbanden över ytan, krävs det därför behov av en väl avvägd mix mellan användbara band- och hjulgående stridsfordon.

Sist men inte minst – den operativa idén med Möta-Hejda-Slå har sedan lång tid tillbaka lett oss in på den offensiva operativa principen. Det har behandlats tidigare här på ltcollibbo och kräver som jag ser det ett uppvaknande och nytänkande. Framtidens behov av såväl förmågor som operativt tänkande måste styras av en relevant uppfattning om såväl hotbild som över våra säkerhets- och försvarspolitiska möjligheter och begränsningar. Vi får sluta med att jämföra dagens förmågor och förbandsvolymer med kalla krigets svenska Krigsmakt och Försvarsmakt.

Även om förra årets inlägg innebar ”all time high” vad gäller besök och klick på ltcollibbo, så har debatten om markstridsförbandens roll och organisering till stor del uteblivit. Men det kan förstås ändras snabbt…

Om jag skulle bygga en Armé – en modern brigad, del 4 av 4

Kort sammanfattning över utgångspunkter

En framtida brigad ska kunna verka i hela det svenska operationsområdet i alla klimattyper. Då förbanden är få och ytan stor så krävs mycket god rörlighet och bästa möjliga inbyggda uthållighet. Brigaden ska kunna uppträda i bataljonsstridsgrupper och kunna lösa både försvars- och anfallsuppgifter i alla väder- och klimatförhållanden och i alla terrängtyper.

Indelning – Organisation – Förmågor

Brigadens indelning och organisation ska vara flexibel men ha öronmärkta och samövade förband. I brigaden ingår tre manöverbataljoner. Till brigaden hör en liten Lednings- & ISR-bataljon med ledningsplatsfunktioner och ett avancerat UAS/RPV-kompani med förmåga att inhämta underrättelser för såväl taktisk som operativ chef, ett luftburet jägarkompani samt ett Lv-kompani med Aster 15. På brigaden finns bara hjulfordon förutom ett kompani stridsfordon 90 ISR (del av brigadspaningen). Totalt har brigadens öronmärkta förband en volym om ca 4 000 man.

Varje brigad har god verkansförmåga med kinetiska vapen, främst genom ett attackhelikopter-kompani om 10 hkp (3 x 3 plut) med attackraketer och attackrobot samt med sensorförmåga (radar) som kan länka information till såväl andra hkp som till brigad- och operativ ledning. I övrigt har brigaden en artilleribataljon (ett batteri haubits och ett batteri raketartilleri). Brigaden har även fyra lätta underhållskompanier inom ramen för en Ing/underhållsbataljon, inkluderat ett brokompani samt ett litet pionjärkompani med förmåga till enklare fältarbeten och C-IED förmåga.

attackhelikopter-11796165

Varje bataljon har ett avancerat men litet Lednings- & ISR-kompani med UAS/RPV för spaning på upp till 150 km. Varje bataljon har I övrigt finns tre manöverkompanier vardera/bataljon.

När det gäller ledningsförmåga ska brigadledningen kunna leda och samordna även amfibie- och flygstridskrafter inom ramen för en och samma uppgift. Det måste även finnas stor möjlighet att verka med en eller flera bataljoner inom ramen för tillfälligt sammansatta bataljonsstridsgrupper – allt beroende på uppgift. Det är av yttersta vikt att det finns förmåga att snabbt kunna leda tillfälligt sammansatta styrkor i ett joint-perspektiv till stöd för den operativa nivån.

Epilog

Då denna serie inlägg syftar till att skapa debatt om framtidens arméstridskrafter har jag inte känt mig bunden av arvet och nutida organisation och materiel. Det innebär att man kan betrakta inläggen som utopier eller som drömmar. Dock – som framgår av serien inlägg så utgår jag från en strategisk och militärstrategisk kontext som är mycket olik kalla kriget – det är i högsta grad meningen. Vi har inte en insatsorganisation som är tänkt att kunna möta-hejda-slå en över landgräns framträngande fiende!

Jag har därför visat på andra sätt att organisera, utrusta och verka med markstridskrafter och med en brigad eller med bataljonsstridsgrupper.

Om jag skulle bygga en Armé – en modern brigad, del 3 av 4 – brigadens kontext

En armé- eller marinbrigad är ett taktiskt förband som i ska kunna ingå i en militär operation med andra stridskrafter. Den ska därmed ges taktiska uppgifter och uppnå delmålsättningar inom ramen för en militär operation och dess End-state, under en operativ chef. Det operativa slutmålet (End-State) ska uppnås inom ramen för en militärstrategisk kontext och militärstrategiska målsättningar.

Brigadens utformning blir därför väsentlig också när man sätter den i en militärstrategisk kontext. Om brigaden endast skulle utformas med hänsyn till den taktiska nivån och utifrån en målsättning att alltid kunna slå eller vinna en duell mot likvärdiga förband på en motståndarsida i en symmetrisk konflikt – ja då kommer man till vissa ställningstaganden och slutsatser. Jag utgår emellertid också från den militärstrategiska kontexten – att brigaden (brigaderna) ska vara militärstrategiska instrument att kunna nyttjas var helst de behövs och förmodligen på (mycket) kort varsel. Att det dessutom kommer att röra sig om ytterst få förband innebär utökad krav på rörlighet. Återigen – det är därför som fem manöverbataljoner med två kompanier 122 och två kompanier med 90 skapar sådana utmaningar och en operativ obalans inom Försvarsmakten.

Det innebär vidare att vi ska undvika duellsituationer om vi inte finner det möjligt att vara överlägsen – varför ta frontalanfall mot stridsvagnsförband? Men trots att stridsvagnar och tyngre bandgående stridsfordon väljs bort, så innebär det inte att det ska finnas förband med god skyddsnivå och eldkraft. Ett sådant exempel är att US Army Stryker Brigades med hjulfordon (Kanadensiska Lav III och/eller Schweiziska Piranha). I fordonsfamiljen finns både den s.k. MGS med en 105 mm kanon och en ATMG med roboten TOW[1].

En annan kontextuell aspekt på brigaden, med militärstrategisk konsekvenser, är det logistiska förutsättningarna. En brigad kräver såväl förnödenheter som att den är i behov av logistiskt stöd på operativ nivå. Rent generellt kan sägas att ju tyngre förbanden är, desto mer logistik behövs – både i form av förnödenheter men också transportbehov och teknisk tjänst (reparationer, reservdelar etc). Att transportera en brigad med 122/90 kräver relativt stora resurser – antingen genom tungtransportkompanier eller till sjöss och i luften. Transporterna är tidskrävande[2] och blir därmed en avgörande omslagspunkt för att i huvud taget lyckas utgångsgruppera.

Ton & Sorties

Ovan är några bra principiella siffror över vad som krävs i transportkapacitet att depolyera olika brigadtyper (strategisk flygtransport med C-17).

Man kan därför säga att militär makt och militär förmåga är mer än de samlade effekterna av alla vapensystem, vapenbärare och sensorer. Militär makt och förmåga – rent militärstrategiskt – handlar därför om förmågan att i tid & rum kunna projicera sin vapenmakt och sin förmåga i luften (och rymden), till sjöss, på marken och i cyber – samordnat. Den samlade förmågan kräver inte minst ledning och logistik. Att därför ha tunga och vassa armébrigader som på pappret kan avgöra taktiska slag och dueller behöver nödvändigtvis inte innebära att det ger önskad militärstrategiskt effekt.  För svensk del måste därför logistikorganisationen med dess förmåga och kapacitet räknas in som en avgörande enabler. Emellertid vet vi att Försvarsmaktens logistikorganisation är slimmad med mycket få operativa logistikförband –   och kommer att förbli så. De förband vi har att verka med måste därför vara logistiskt robusta med relativt god egen uthållighet och som inte kräver en allt för omfattande transportorganisation.

Poängen att koppla taktisk-, operativ- och militärstrategisk nivå till varandra är det finns ett ömsesidigt beroende dem emellan. T.ex. – det krävs logistiska resurser för att kunna projicera militär makt. Men såväl taktiska som operativa och militärstrategiska logistikförband är en mycket stor bristvara. Det finns få förband och förmågor – såväl militära som civila (tredjepartslogistik) – som kan förflytta Försvarsmaktens förband när så behövs. Detta gäller för alla typer av transporter; landsväg, järnväg, i luften och till sjöss. Antalet tågtrailers för stridsvagnstransporter är en mycket begränsad resurs i hela Europa.

Detta har därför varit EN av utgångspunkterna i min analys  – att ha ett litet behov av extern taktisk och operativ transportförmåga. Exemplen från US ger en relief och perspektiv på vad som krävs för att omgruppera olika brigadtyper genom s.k. strategisk airlift.

I den avslutande delen kommer brigadens uppgifter och förmågor att kommenteras i relation till andra stridskrafter på taktisk och operativa.

To be continued….

[1] TOW – Tube-launched, Optically-tracked, Wire-guided (anti-tank missile)

[2] US har som målsättning att kunna förflytta en Stryker Brigade på 96 h (strategiskt omgruppering). US Transcom har ca 180 C-17.