Dåvarande ÖB och flygvapenofficeren Torsten Rapp kom i samband med Försvarsbeslut 1963 att mynta begreppet möta-hejda-slå – något som inofficiellt också blev en operativ idé och doktrin om man så vill.  Utformningen av krigsförbanden i Sverige har under en rad av decennier efter general Rapp dimensionerats och designats utifrån denna militära strategi och försvarsdoktrin. Den bygger i allt väsentligt på de krigföringsprinciper som utvecklades i samband med och efter andra världskriget – manöverkrigföring. År 1963 kom det också ett nytt arméreglemente del II (AR II), som behandlar taktik och operationer. I förhållande till 1952 års motsvarighet så introducerades här ett nytt stridssätt – avvärjningsstrid. Det stela försvaret ansågs allt för statiskt och ineffektivt i större förband. Högre förband och förband ner till bataljonsnivå, skulle kunna tilldelas avvärjningsområde där striden skulle föras rörligt och aktivt. Avvärj Den då rådande hotbilden innebar, i kombination med möta-hejda-slå doktrinen, att vi fortsatte utveckla en volymmässigt enormt stor försvarsmakt med förmåga att manövrera över stora operationsdjup och att delvis kunna föra en integrerad sjö- & luftstrid över Östersjön. Med 20 + 4 + 6 brigader, 34 KA-bataljoner, 20 jagare/fregatter, 21 ubåtar, 34 torped/patrullbåtar och 14 minröjningsflottiljer samt med 20 +10 +10 flygstridsdivisioner år 1972, fanns det en samlad stor såväl eldkraft som rörlighet. I perspektivplanerarbetet för Försvarsmaktens fortsatta utformning gav ÖB Lennart Ljung (ÖB mellan 1978 – 86) följande riktlinjer som tog sin utgångspunkt i bl.a. Möta-Hejda-Slå: ”Strävan skall vara att i det längsta förhindra en angripare att få fast fot på svensk mark samt hindra honom att snabbt utnyttja vårt land eller delar därav för sina syften. Detta fordrar att försvaret, med utnyttjande av vår gynnsamma försvarsbetingelser, skall kunna föras med tyngdpunkt i kust- och gränsområden men även inne i landet. Den samlade försvarsinsatsen skall syfta till att slå de angripande styrkorna” ”Operationer skall således beroende på omständigheterna kunna föras antingen i avsikt att möta, hejda och slå en angripare i kust- och gränsområden eller i avsikt att försvåra hans verksamhet så att han i det längsta hindras att nå sina operationsmål. ” ”Väsentliga delar av försvarsmaktens stridskrafter måste ha hög operativ rörlighet för att snabbt kunna kraftsamlas till aktuella invasionsriktningar.  Kraftsamlingen skall kunna genomföras utan att uppenbara svagheter uppstår i andra för vårt försvar väsentliga områden.” I allt väsentligt har vi således, på goda grunder och med en relativt tydlig hotbild, utvecklat och trimmat denna organisation allt eftersom genom decennierna fram till i slutet av 1990-talet. Dock har volymen pga. av lägre anslag och i kombination med urholkad köpkraft och hotbild, inneburit en ständigt pågående ”downsizing”. Förbanden har blivit färre – mycket, mycket färre – samtidigt som en stor del av bredden bibehållits. Så här 20 till 25 år efter murens fall och Sovjetunionens kollaps och Warzawapaktens upplösning måste vi se på såväl hotbilden som på våra och en presumtiv motståndares militära möjligheter och begränsningar utifrån även andra linser än den traditionella manöverkrigföringens. Ur detta måste det dras relevanta slutsatser om framtiden – krigföringens evolution driver utvecklingen framåt vare sig vi vill det eller inte. Vi bör t.ex. fråga oss om det finns såväl motiv för som möjligheter till att designa Försvarsmakten för att avvärja en kustinvasion – hur skulle det set ut när en motståndare framgångsrikt överskeppar, kommer iland och tar ett brohuvud samt tillväxer med mekaniserade förband på svensk mark? Att våra arméstridskrafter är tyngre mekaniserade än någonsin i vår militärhistoria beror rimligen på att detta Möta-Hejda-Slå paradigm fortfarande hänger som ett ok över oss. Paradoxen som uppstått är att vi delvis fortsatt se hotbild och motståndarbeskrivningar ur gårdagens ljus samtidigt som anslagen kraftigt sjunkit. Faran med detta är att vi skapar en liten och halv-vass försvarsmakt med brist på operativ balans[1] som samtidigt riskerar att bli mer eller mindre irrelevant. Därutöver har totalförsvaret och många viktiga civila förmågor samt samhällets robusthet och uthållighet delvis nedmonterats. Men vi måste inte bara tala om behov av militär operativ balans – det måste råda balans i hela försvarssektorn – se t.ex. @Reservofficer1 och hans blogg-essä i ämnet. En samlad svensk säkerhetsstrategi (se mina inlägg tidigare, t.ex. i DI) måste därför till för att skapa förutsättningar för att åstadkomma en strategisk- och operativ balans där alla strategiska medel och tillgångar beaktas.[2] I gårdagens hotbild fanns som sagt såväl ekonomiska förutsättningar med därtill hörande anslag samt operativa idéer för att möta-hejda-slå. Det är dags att göra upp med historien, lära av den och gå vidare. Annars riskerar vi att stå där med ett topprustat polskt kavalleri. [1] För att uppnå en fullgod operativ balans måste det bl.a. finnas adekvata lednings-, underrättelse- och logistiskförband samt andra funktioner som luftvärn m.m. – annars kan man inte tillgodose behovet av LEDNING, UNDERRÄTTELSER, VERKAN, RÖRLIGHET, SKYDD och UTHÅLLGHET. Inte minst är skyddsaspekten viktig med behov av lv för de rörliga arméstridskrafterna, sjöstridsförbanden samt basförband i övrigt. [2] Motsvarande medel som de engelska begreppen; PMESII (Political, Military, Economic, Social, Infrastructure and Information systems) och/eller DIME (Diplomatic, Informational, Military and/or Economic). Finland har för övrigt en utmärkt samlad strategi – finns tillgänglig även på svenska: Säkerhetsstrategi för samhället.

Annonser