För ganska precis ett år sedan skrev jag ett antal inlägg på temat ”om jag skulle bygga en brigad”. Syftet med detta var inte att komma med idéer om en optimal brigad, utan snarare att komma med mer tidsanpassade och framåtriktade idéer och visioner om sammansättning och förmåga på framtida manöverförband etc. Det koncept som har varit gällande och råder framgent är ju relativt tungt mekaniserade bataljoner bestående av strv 122 / strf 90.

Merkava

Armén i Sverige strävar efter återta en till stor del förlorad förmåga att verka i brigadsystem – viktigt och lovvärt! Men de tunga mekaniserade manöverbataljoner och brigader som avses är enligt min uppfattning till del anakronistiska. De bygger också på en operativ idé av att vara mycket offensiv, med ett uppträdande där vi ska kunna slå och duellera med stridsvagnförsedda mekaniserade förband. Jag menar att det är orealistiskt numera –  ur främst två perspektiv:

  • Jag bedömer att hotbilden inte ser ut så och att den är mer komplex och diffus än invasionshot – att vi kommer att engageras med förband som ska slå luftlandsättningar och invasionsföretag där vi behöver duellera med stridsvagnar ter sig allt mer utopiskt. Fram träder istället olika former av mer eller minder tydliga påverkansoperationer.
  • Det finns i övrigt inte särskilt bra förutsättningar för markstridsförbanden i Försvarsmakten att föra en offensiv manöverkrigföring. Tunga mekaniserade förband kräver en operativ ram och ett väl fungerade system av system för att man ska få operativ effekt. Några exempel:

Ur rörlighetsaspekt krävs resurser för såväl taktisk som operativ rörlighet. Det innebär t.ex. adekvata broläggare för att uppnå en god rörlighet på stridsfältet samt transportförband för operativ rörlighet – t.ex. tungdragare (ett tungt transportkompani finns, innehållande två tungtpplutoner som kan flytta delar av en (1) mekbataljon/omgång) eller järnvägstransportvagnar (SJ och Green Cargo har inte längre vagnar för stridsvagnstransport, dvs SAMP-vagnar eller motsvarande). Se vidare i Lars Nilsson uppsats om transportbehoven för brigaderna – särskilt kap 8.1.

Ur bekämpningsperspektiv är det önskvärt med ett lämpligt pansarluftvärn för skydd av brigaden samt splitterskyddade system för indirekt eld med lång räckvidd samt effektiv ammunition för tredimensionell pansarvärnsstrid – detta är trånga sektorer idag.

Ur ett uthållighetsperspektiv kräver tunga mekaniserade förband en stor mängd drivmedel och en mycket väl fungerande och framskjuten teknisk tjänst för att inte tappa tempo. De idag två organiserade logistikbataljonerna ska täcka både taktiska armébehov och till del operativa underhållsbehov – utmanande!

Ovanstående rader var några direkta återkopplingar till förra årets inlägg. Självklart är jag påverkad av mitt arv och min kunskap och mina erfarenheter. Som i grunden norrlandsinfanterist vet jag att det finns alternativa stridssätt till anfall och att det går att taktikanpassa sitt uppträdande så att jag kan vara både stridsekonomisk och framgångsrik i min strid. Dessutom är välutbildade infanterister en god tillgång och förmåga för alla eventualiteter.

I min senare del av trupp- och förbandstjänst lärde jag mig arméns underhållstjänst vid såväl Norrlands Trängbataljon som Göta Trängregemente. Våra då väl fungerade brigadunderhållskompanier och -bataljoner samt de operativa transport- och försörjningsplutonerna gav oss alla en mycket tydlig bild de mekaniserade förbandens behov, möjligheter och begränsningar.

När jag i rollen som pansarskytteplutonchef under BA-02 i Bosnien opererade med Pbv 302 fick vi ett bra efterfrågat skydd. Den skänkte oss också en bra stridsteknisk rörlighet. Dock blev det med tiden allt mer uppenbart att det fungerade sämre att ligga och nöta mil efter mil på asfalts- och grusvägar. Vår rörlighet blev till sist begränsad på grund av allt större behov av teknisk tjänst m.m. I ett land som Sverige där vi har mycket stora avstånd och där det finns behov att nyttja förbanden över ytan, krävs det därför behov av en väl avvägd mix mellan användbara band- och hjulgående stridsfordon.

Sist men inte minst – den operativa idén med Möta-Hejda-Slå har sedan lång tid tillbaka lett oss in på den offensiva operativa principen. Det har behandlats tidigare här på ltcollibbo och kräver som jag ser det ett uppvaknande och nytänkande. Framtidens behov av såväl förmågor som operativt tänkande måste styras av en relevant uppfattning om såväl hotbild som över våra säkerhets- och försvarspolitiska möjligheter och begränsningar. Vi får sluta med att jämföra dagens förmågor och förbandsvolymer med kalla krigets svenska Krigsmakt och Försvarsmakt.

Även om förra årets inlägg innebar ”all time high” vad gäller besök och klick på ltcollibbo, så har debatten om markstridsförbandens roll och organisering till stor del uteblivit. Men det kan förstås ändras snabbt…

Annonser