Framtidens operationsmiljö lär som sagt skilja sig från gårdagens och det kalla krigets miljö – jag kan inte riktig se avgörande pansarslag framför mig längre. Det ser inte ut som vare sig Kursk eller Valley of Tears (Golan 1973) kommer att upprepa sig. Dagens teknologi är så avancerad att stridsmiljön i en tänkt konflikt i närområdet skulle förändras från line of sight strid till en strid med betydligt längre avstånd. Markförband kommer att kunna detekteras tidigt på avsevärda avstånd – fr.a. om det är av tyngre modell, de avger avsevärda signaturer.

En angripare kan med hjälp av olika sensorer och genom sensorfusion behandla stora mängder data som hanteras i snabbdatalänkar varvid måldata kan skickas till allehanda bekämpningssystem – såväl stationära fjärrstridsmedel som mark-, luft- eller sjöburna kryssningsmissiler.

Vad då göra i ett land med en inte helt tydlig hotbild och med en begränsad ekonomi där markförbanden inte kan finnas samtidigt över hela det vidsträckta svenska territoriet?

Hög operativ rörlighet blir avgörande för att i huvudtaget ha en chans att nationellt deployera de få markförband som kommer att finnas – deployera till den landsända där avgörande eller fördröjningsstrid kommer att krävas. Manöverbataljoner med bara strv 122 & strf 90 blir här en problematisk utmaning – dessa förband kommer av bl.a. logistiska skäl att oftast finnas på fel ställe i vårt avlånga land. Stridsförloppen kommer med största sannolikhet att vara mycket snabba varför det inte kommer att finnas tid för tungtransporter och en mödosam RSOM[1]-process.

Men inom ramen för internationella insatser ka det se annorlunda ut – men dessa ska inte vara dimensionerande för FM. För övrigt har man i Kanada relativt nyligen analyserat utfallet av beslutet att återta stridsvagn Leopard och dess nyttjande i ISAF tidigare. Enligt rapporten Stuck in a Rut från september 2013 får regeringen Harper rätt tuff kritik samt att nyttan av stridsvagnar i ISAF starkt ifrågasattes.

Emellertid finns det bra sätt att kombinera hög rörlighet med bra bekämpnings- och underrättelseförmåga – att nyttja hjulburna stridsfordon, långräckviddigt artilleri (~ 100 km, MLRS) och helikoptrar. Ett mindre antal attackhelikoptrar skulle kunna bära på en mängd olika förmågor – för såväl bekämpning som för ISR[2] genom att använda av olika sensorer. De skulle mycket snabbt kunna sättas in över hela mellersta Sverige inklusive Gotland.

Förvisso är det inga förmågor man skakar fram i förstone – dyrt lär det också bli. Därför pekar analysen på att det blir få förband – men mycket potenta vilka kan nyttjas för att nå taktiska avgöranden i en operativ kontext vilket kan ge avsevärda militärstrategeiska vinster. De kan se ut som utopier, men det måste tas fram alternativ och visioner om hur framtida förband ska utvecklas och hur armén ska kunna bidra till en gemensam försvarseffekt och tröskelförmåga. Dessa inlägg är därför ett exempel på hur en man kan organisera och strukturera alternativ – en mer eller mindre utopisk vision kort & gott.

To be continued…

[1] Reception Staging Onward Movement – en hub eller en choke point där fööband övergår från transport-tillstånd till taktiska och operativa förband.

[2] Intelligence – Surveillance – Reconnaissance

Annonser