Framtidens operationsmiljö lär som sagt skilja sig från gårdagens och det kalla krigets miljö – jag kan inte riktig se avgörande pansarslag framför mig längre. Det ser inte ut som vare sig Kursk eller Valley of Tears (Golan 1973) kommer att upprepa sig. Dagens teknologi är så avancerad att stridsmiljön i en tänkt konflikt i närområdet skulle förändras från line of sight strid till en strid med betydligt längre avstånd. Markförband kommer att kunna detekteras tidigt på avsevärda avstånd – fr.a. om det är av tyngre modell, de avger avsevärda signaturer.
En angripare kan med hjälp av olika sensorer och genom sensorfusion behandla stora mängder data som hanteras i snabbdatalänkar varvid måldata kan skickas till allehanda bekämpningssystem – såväl stationära fjärrstridsmedel som mark-, luft- eller sjöburna kryssningsmissiler.
Vad då göra i ett land med en inte helt tydlig hotbild och med en begränsad ekonomi där markförbanden inte kan finnas samtidigt över hela det vidsträckta svenska territoriet?
Hög operativ rörlighet blir avgörande för att i huvudtaget ha en chans att nationellt deployera de få markförband som kommer att finnas – deployera till den landsända där avgörande eller fördröjningsstrid kommer att krävas. Manöverbataljoner med bara strv 122 & strf 90 blir här en problematisk utmaning – dessa förband kommer av bl.a. logistiska skäl att oftast finnas på fel ställe i vårt avlånga land. Stridsförloppen kommer med största sannolikhet att vara mycket snabba varför det inte kommer att finnas tid för tungtransporter och en mödosam RSOM[1]-process.
Men inom ramen för internationella insatser ka det se annorlunda ut – men dessa ska inte vara dimensionerande för FM. För övrigt har man i Kanada relativt nyligen analyserat utfallet av beslutet att återta stridsvagn Leopard och dess nyttjande i ISAF tidigare. Enligt rapporten Stuck in a Rut från september 2013 får regeringen Harper rätt tuff kritik samt att nyttan av stridsvagnar i ISAF starkt ifrågasattes.
Emellertid finns det bra sätt att kombinera hög rörlighet med bra bekämpnings- och underrättelseförmåga – att nyttja hjulburna stridsfordon, långräckviddigt artilleri (~ 100 km, MLRS) och helikoptrar. Ett mindre antal attackhelikoptrar skulle kunna bära på en mängd olika förmågor – för såväl bekämpning som för ISR[2] genom att använda av olika sensorer. De skulle mycket snabbt kunna sättas in över hela mellersta Sverige inklusive Gotland.
Förvisso är det inga förmågor man skakar fram i förstone – dyrt lär det också bli. Därför pekar analysen på att det blir få förband – men mycket potenta vilka kan nyttjas för att nå taktiska avgöranden i en operativ kontext vilket kan ge avsevärda militärstrategeiska vinster. De kan se ut som utopier, men det måste tas fram alternativ och visioner om hur framtida förband ska utvecklas och hur armén ska kunna bidra till en gemensam försvarseffekt och tröskelförmåga. Dessa inlägg är därför ett exempel på hur en man kan organisera och strukturera alternativ – en mer eller mindre utopisk vision kort & gott.
To be continued…
[1] Reception Staging Onward Movement – en hub eller en choke point där fööband övergår från transport-tillstånd till taktiska och operativa förband.
[2] Intelligence – Surveillance – Reconnaissance
LtCol Libbo's Blog - reflektioner & tankar 
Beklagar, men det ser ut som att du drar helt fel slutsatser av vad du presenterar som stöd.
Att vi inte kommer att se Kursk igen är en sak, men frågan är vilket krig som bör användas som måttstock istället.
Georgien 2008 och östra Ukraina 2014 mellan mer eller mindre kvalificerade motståndare torde vara betydligt mer relevanta än talibanjakt i Afghanistan som sällan uppnådde ens kompanistrid på bägge sidor.
Därmed faller också ”Stuck in a Rut” (om man inte drar slutsatsen att svenska försvaret ska storsatsa på sprängförsåt, vilket kan vara ett gott komplement), som konstaterar att det inhemska motståndet snabbt lärde sig att stridsvagnar inte kunde besegras i strid och därför måste undvikas till varje pris.
Ryssland har, trots att Frankrike till sist tog sitt förnuft tillfånga och stoppade leveransen av Mistral, ändock förmåga att landsätta och landstiga med pansarförband skyddade av kvalificerat luftvärn.
Därför måste det svenska försvaret vara dimensionerat i både materiel och förmåga att möta hela skalan upp till detta hot. Huruvida detta bäst åstadkoms med 122/90, fyrdubblat ubåtsvapen för att skära av underhållslinjerna eller plantera sprängförsåt över hela Gotland för framtida bruk låter jag vara osagt
Tack för ditt inlägg Johan!
Det finns ju en avsevärd militärgeografisk skillnad i jämförelsen du gör med Georgien och Ukraina. Vi har en kort landgräns i norr med Finland men fr a har vi Östersjön. Hur skulle situationen se ut operativt när landstigningstonnaget är på väg mot Sveriges kust; läget i Finland och i Nato-länderna i Baltikum och i Polen? Ryssen skulle nog vilja ha totalt luftherravälde – hur skulle tonnaget komma fram? Det skulle vara en extremt djärv operation eller så skulle vi alla runt Östersjön ha kollapsat. Kvarstår gör läget i Norr som förstås ser annorlunda ut – så möjligen där?! Dock ser jag inte riktigt inom vilken ram man skulle vilja genomföra detta och inom för vilket End-State man skulle genomföra en sådan operation? Men som sagt – blir Finland inblandat i norr så har vi ett läge som är besvärligt och bör kunna hanteras också av oss. Där och då krävs slagkraftiga och rörliga förband med god sub-arktis förmåga.
Emellertid så har vi inte möjlighet att vara både kvalitativt bäst och ha stor volym i alla stridskraftslag. Vi måste visa att vi kan värna vårt territorie – särskilt i Östersjön. Samtidigt behövs på sikt nya förmågor som också kräver resurser.
Visst är det skillnad på geografin, men också beredskapen. Vid vilket läge anser du realistiskt att politikerna trycker på stora larmknappen:
1) när landstigningsstyrkorna embarkerar för ytterligare en oannonserad övning?
2) när tonnaget konstateras befinna sig utanför eget territorialvatten?
3) när felnavigering gör att det nu befinner sig inom svenskt sådant?
4) när de ryska trupperna står på landbacken?
Dessvärre tror jag att sanningen ligger vid 3), med stark dragning åt 4).
Det betyder att total herravälde inte behöver nås innan operationen påbörjas, och i kombination med div. sabotage (främst el och kommunikationer) är tyvärr scenariot alltför djärvt.
Vad gäller end-state kommer jag på rak arm fram till Gotland. Östersjöns största hangarfartyg, osänkbart och goda förutsättningar för att frambasera kvalificerat luftvärn och sjömålsrobot. Naturligtvis kombinerat med operationer för att visa Sverige oförmöget att på eget territorium skydda ryska intressen. Efter förhandlingar drar sig de ryska trupperna tillbaka i utbyte mot en permanent bas och ett fördrag som tillåter att Ryssland oinskränkt kan sköta bevakningen av gasledningen till Europa.