När jag studerade statsvetenskap i början av 1990-talet hade den s.k. maktutredningen med den synnerligen kompetenta professorn Olof Petersson som ordf. fått ett stort genomslag.

En viktig del i utredningen handlade om mediernas roll i Sverige. Att yttrandefriheten är grundlagsfäst är en vår demokratis allra främst hörnpelare. Men varje demokratiskt system inrymmer värdekonflikter och yttrandefriheten kolliderar ibland med andra värden.

SNS, där Olof Petersson varit verksam, har fortsatt att granska och debattera makt och maktrelationer i samhället. I Demokratirådets rapport 2007, Medierna och yttrandefriheten debatteras ämnet vidare. De skriver:

”Yttrandefriheten begränsas av hänsyn till personlig integritet och andra skyddsvärda intressen. Vid dessa avvägningar händer det ofta att yttrandefriheten hamnar som »god tvåa«. Det finns argument för att inskränka yttrandefriheten som i dag har brett stöd både bland väljare och bland politiker. Det bräckliga stödet för yttrandefriheten får ses mot bakgrund av att debatten om yttrandefrihetens grundläggande principer varit snäv och ytlig.

Behovet av en sådan principdebatt är särskilt stort eftersom de värdekonflikter som yttrandefriheten aktualiserar många gånger är svårlösta. Staten spelar här flera olika roller. Staten står som konstitutionell garant för rättsstat och medborgerliga fri- och rättigheter och svarar därigenom för det rättsliga skyddet för det fria ordet. Men staten sätter också gränser för yttrandefriheten och bestämmer om tystnadsplikt och sekretess.”

I en myndighet som Försvarsmakten, likväl som andra försvarsmyndigheter m.fl, hanteras stora mängder sekretessbelagd information. Enligt 15 kap 2 § offentlighets- och sekretess-lagen (2009:400) gäller sekretess för uppgift som berör verksamhet för att försvara landet eller planläggning eller annan förberedelse av sådan verksamhet eller som i övrigt rör totalförsvaret, om det kan antas att det skadar landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets säkerhet om uppgiften röjs. Sådan sekretess utgör s.k. försvarssekretess.

Grundlagen om yttrandefrihet och sekretesslagen skapar därmed de ramar som vi alla har att röra oss inom. Som försvarsanställd och medborgare i övrigt är detta något man måste förhålla sig till och reflektera över – vad ska jag, vad vill jag och vad kan jag säga & skriva offentligt? Det blir ytterst en omdömesfråga.

När det gäller media och journalister och andra som offentligt ger ut tryckt och otryckt information i olika media finns en kombination av drivkrafter; allt från vinst- till egen- och allmänintresse. Det kan vara bra att ställa sig frågan om vilken drivkraft som ligger bakom att en viss text eller information publicerats i vårt brokiga medielandskap – att källkritiskt granska och vid behov blottlägga tendensiösa artiklar och inlägg är inget självändamål men ändock viktigt. Man kan nog också utgå ifrån att vissa som skriver i social media och på bloggar etc. medvetet avser sprida desinformation eller information som syftar till att destabilisera och skapa en för Sverige negativ opinion.

Jag har vid några tillfällen andats kritik mot försvarsjournalisten Mikael Holmström. Min kritik går ut på att han till stor del byggt sin journalistik på sensationer och på ”sina källor” i försvarsetablissemanget, något som också varit hans grundlagsfästa skydd. Emellertid finns det således personer i min organisation som medvetet läcker ut sekretessbelagd information –  där meddelarfriheten är inskränkt – till honom.

En fråga man kan ställa sig angående Mikaels Holmströms bevakning av försvarsrelaterad frågor är bl.a. vad det gett för effekter och hur det tjänat Sverige? Hans intervju med ÖB sent på året 2012 som briserade som en bomb i början av 2013 skapade ju debatt – det vet vi. Vi vet också att ÖB blev sjukskriven strax efter och att relationen mellan Försvarsmakten och Regeringskansliet frös till rejält, vilket ingen tjänat på. Mikael har förvisso genom sensationer som En-veckas försvaret och Ryska påsken bidragit till ökad debatt. Ur mitt perspektiv dock ofta utifrån en delvis förlegad syn på säkerhets- och försvarspolitik. Att jämföra olika nationers antalsmässiga innehav av stridsvagnar, fartyg och flygplan säger mycket lite om militär förmåga och kapacitet numera. Kalla krigets realiteter och krigföringsprinciper finns inte längre och hotbilden har tagit sig andra uttryck än enbart hot från ryska kinetiska vapensystem.

Personligen tycker jag att det är mycket välkommet att det kommit igång en rejäl debatt om vår nations mest grundläggande värden – förmågan att kunna försvara sin suveränitet och integritet. Vi har en unik ställning med ett fysiskt säreget säkerhetspolitik läge som i kombination med vår unika militärgeografi skapar särskilda förutsättningar. Men också genom ett mycket säreget arv där hela nationen helt igenom varit totalförsvarsorganiserad. Det nya läget utan kallt krig mellan två alliansblock men med ett Ryssland som armbågar sig fram i sitt nära utland och som skramlar vapen, är förstås en realitet att hantera. Att försvarsbloggare debatter detta är förstås bra. Emellertid kan debatten ibland uppfattas lite ensidig där det bara är hotet från den regionala stormakten i öster som manifesteras, samtidigt som mer eller mindre detaljerade analyser av Försvarsmaktens alla tillkortakommanden läggs i dagen. Men som jag påpekat – här finns avgörande skillnader mellan att vara mer eller mindre autonom bloggare eller om man har ett formellt ansvar, t.ex. i ett militärt Högkvarter. Det formella ansvaret för ett statsråd regleras emellertid i regeringsformen och där det vidare föresägs att det finns ett kollektivt ansvar för regeringsbesluten. Det innebär att alla viktiga regeringsbeslut – inom alla politikområden – berör alla statsråd med krav på att skapa och ansvara för en helhet i svensk politik och förvaltning. Frågan om hur bra man tycker att detta utövas är förstås knäckfrågan och som ska bevakas och debatteras.

Avslutningsvis – man kan reflektera över ordet lojalitet och vad det innebär. De flesta av oss har flera lojaliteter samtidigt; familj, idrottsklubb, nationen, arbetsgivare, underställda, chefer etc. För mig som arbetar i ett uniformsyrke där min yrkesprofession t.o.m. finns reglerad i en regeringsförordning, finns ett starkt patos för såväl mitt yrke som sådant, men också lojaliteten till min arbetsgivare – Försvarsmakten och svenska staten. Då Försvarsmaktens verksamhet är väsensskild från huvuddelen av annan statlig verksamhet – att med vapenmakt samt list & metod kunna försvara vårt territorium och våra nationella intressen – ja då kan man reflektera över vad som är omdömesgillt och inte i försvarsdebatten i vår strävan att skapa och ha en Försvarsmakt som ska inge respekt och leverera hög tröskeleffekt mot alla typer av angrepp.