Tänka nytt – tänka operativ balans

Försvarsbeslut 2015 har kommit att bli ett välkommet trendbrott i åderlåtningen av Försvarsmakten och vår säkerhetspolitik. Att den drygt 20-åriga nedgången av försvarsanslaget – styrda av yttre faktorer – nu vänt innebär att krigsförbanden i viss mån kan tillföras materiel och att möjligheterna till övning och träning kan öka – allt för att höja den operativa effekten.  Försvarsmakten är också i full sving med att verkställa riksdagens och regeringens beslut – gott så!

Ur ett mer långsiktigt strategiskt perspektiv har emellertid nästkommande försvarsbeslut ~ år 2020 en större och långt mer avgörande betydelse. Låt mig förklara:

Med anledning av den mångåriga politiska nedprioriteringen av politikområde försvar med ständigt återkommande krav på rationalisering – och i avsaknad av strategisk och operativ blick – har Försvarsmaktens nuvarande organisation, inkl. den kommande Organisation 2016, blivit en konsekvens av flera genomgripande och frekventa reduceringar. De militära förmågor och krigsförband vi har idag är således inte en konsekvens av en genomarbetad operativ idé – man skulle bättre kunna beskriva dem som resterna av en tidigare helhet och operativ idé under mottot Möta – Hejda – Slå i syfte att bibehålla handlingsfrihet.

Då de säkerhetspolitiska utgångspunkterna ser betydligt annorlunda ut än under kalla kriget, oavsett Nato-medlemskap eller ej, och genom de tekniksprång och den evolution som präglar nuvarande och framtida krig och konflikter så finns det stora och nödvändiga skäl till att analysera och förbereda genomgripande förändringar i Försvarsmaktens förmåga.

Det som inom det militärteoretiska hägnet benämns manöverkrigföring har till del kommit att bli en oreflekterad dogm som påverkar organisering med inte helt genomtänkta operativa idéer.

Försvarsmakten har emellertid sett sig nödgad att försöka behålla så mycket av sitt arv som möjligt för att ha handlingsfrihet och kunna möta olika händelseutvecklingar. Likväl har de årliga avvägningarna medfört ständiga prioriteringar och omprioriteringar för att ersätta och uppgradera förbandens organisationsbestämmande krigsmateriel samt för att tillgodose uppdykande tvingande behov och beslut. Men då det är dyrt att vara fattig har inte helhetssyn och operativ blick kunnat stå i fokus – något som är fullt förståeligt då generalitet och amiralitet varit hårt trängda från politiskt håll.

Försvarsbeslut 2015 har ändå blivit ett positivt trendbrott med fokus på att öka den operativa förmågan och balansen i en befintlig och hårt ansatt försvarsorganisation.Men klockan klämtar emellertid och Försvarsmakten behöver på allvar göra upp med sitt arv – det finns inte förutsättningar eller behov av ett behålla nuvarande organisation och förmågebredd på lång sikt. En samlad analys av såväl hotbilder som militärteknisk utveckling grundade på reella säkerhetspolitiska utgångspunkter måste tillsammans med förnuftiga uppfattningar om kommande anslagstilldelning lägga grunden för Försvarsmaktens kommande utveckling bortom den stundade försvarsbeslutsperioden. En tydlig analys – politiskt förankrad – av vad som kan uppnås genom operativa internationella bi- och multilaterala säkerhetssamarbeten är också en viktig del att beakta i utformandet av framtidens Försvarsmakt. I motsats till Wilhelm Agrell så menar jag att möjligheterna till samarbete idag trots allt är betydligt bättre – det är därför en kraftfull förenkling av Agrell att hävda att ”vi är tillbaka i kalla krigets säkerhetsdilemma”.

I en kommande utveckling måste det finnas utrymme för reformer som inom alla andra politikområden. För Försvarsmaktens del handlar det bl. a om att det skapas utrymme för att tillföra nya och nygamla förmågor. Det kan röra sig om:

• Bekämpningssystem och fjärrstridsmedel för målbekämpning på stora avstånd,
• Cyberområdet kräver fortsatt ökad robusthet och skydd med inslag aktiva åtgärder. Häri ligger också en utvecklad förmåga att hantera hela informationsarenan.
• Sensorområdet är väsentligt för såväl ledning, detektering som för egen bekämpningsförmåga. Här krävs fortsatt förmågeutveckling med både fasta och luftburna system.
• Ett integrerat missil- och luftförsvar kräver mycket stora resurser – dessa kan vi inte ha själva men tillsammans med andra – delkomponenter med systemtänkt krävs, inkl relevanta luftvärnsförmågor.
• Rymdbaserade system för kommunikation och navigering etc.
• Kraven på krigsförbandens expeditionära och interoperabla förmåga i närområdet torde öka. Det är en utmaning för inte minst mark-, ledning- och logistikförband. Men modularitet och förmågan att snabbt ingå i för uppgiften sammansatta förband blir allt mer essentiellt.

Det viktigaste är emellertid att fortsatt skapa en operativ balans där mark-, sjö- och flygstridskrafternas förmåga dimensioneras av en adekvat hotbild och vägs av och balanseras med behov av strategiska förmågor och mot behov av lednings-, underrättelse- och logistikförband.

När det därför gäller sammansättningen av morgondagens stridskrafter så måste förstås dagens struktur ses över: arméförbandens nuvarande relativt lilla numerär upptar likväl en betydande del av Försvarsmaktens anslag och resurser – i förbandsanslaget 1.1 för 2015 är tilldelning till arméns regementen och centra knappt 6,3 miljarder kr, det är nästan dubbelt mot marinens tilldelning. Vi bör inom ramen för en samlad analys reflektera över dessa sakernas tillstånd och om det är rimligt av en stor Östersjönation med en svensk kust på ca 3 200 km? En hög sjöoperativ förmåga är viktigt i såväl fred som vid kris och väpnad strid – både på vattnet som under och över vattenytan.  Riksdag och regering pekar dessutom ut Östersjön som ett särskilt intresse:

” Den svenska militära förmågan är av vikt inte bara för Sverige utan även för den samlade militärstrategiska bilden i Östersjön.” (Prop 2014/15: 109, sid 46)

” Sverige har en möjlighet och ett ansvar att påverka utvecklingen i Östersjöområdet. Mot bakgrund av utvecklingen i vår omvärld i allmänhet och i Östersjön i synnerhet har Gotland en särskilt viktig position inte minst för kontrollen av sjö- och luftvägarna till och från Baltikum.” (RK / Fö RB 7 2015-06-25)   

För mig som militärstrateg är det därför inte givet att arméförbandens relativa volym måste kvarstå och definitivt inte dess interna sammansättning med tungt mekaniserade bataljoner formerade i brigader, brigader med bristande luftvärn, förmåga till indirekt bekämpning och operativ rörlighet.

Decennielånga livscykler av vidmakthållande av krigsmateriel med prolongeringsplanering måste därmed ifrågasättas – att nu t.ex. planera för en ersättning av stridsvagn 122 är därför inte helt givet – kanske ger det mer samlad operativ- och tröskeleffekt att öka hemvärnets taktiska rörlighet och pansarvärnsförmåga tillsammans med fjärrstridsvapen? Strategi handlar delvis om långsiktiga inriktningar och tydliga målsättningar, men också om tydliga prioriteringar – då kan inte en ofullkomlig tanke om handlingsfrihet vara vägledande. Det handlar minst lika mycket om att kalkylera med risker och hot.

Ett flertal internationella analytiker är överens om att den militärstragiska och operativa miljön förändras snabbt och i betydligt snabbare takt än försvarsetablissemangen. Det kan därför inte vara Tillbaka till framtiden som gäller – det handlar om att vara väl medveten om sitt arv när man med god insikt går in i framtiden.  Om vi inte förhåller oss rationellt till det och tar vara på de möjligheter till förbands- och förmågeutveckling som finns, så riskerar vi att stå där med ett mer eller mindre irrelevant topprustat försvar, likt ett polskt kavalleri anno 1939.

 Johan Hansson – militärstrateg och arméofficer