Var, när och hur vi debatterar försvarsrelaterade spörsmål kan vi alla reflektera över. Tidigare i år skrev jag om detta på min blogg – klicka här. Detta inlägg handlade just om den grundlagsskyddade rättigheten att uttala sig offentligt och hur det är en balansakt på slak lina – det kan ju finnas nationella intressen och sekretess i den andra vågskålen som måste skyddas. Till syvende och sist handlar det om omdöme; vad kan man uttala sig om med hänsyn till sin position. Jag har personligen därför reflekterat en hel del över detta. Jag vill samtidigt poängtera att jag till vardags är och har varit stabsofficer på nivå OF4 och arbetat med långsiktiga frågor, och p.g.a. att jag inte har en chefsbefattning, så är jag heller inte med i avgörande beslutsfattanden inom Försvarsmakten.
Jag har emellertid – liksom alla andra – inom ramen för min profession tillägnat mig kunskaper och insikter om FM utifrån egna individuella erfarenheter och genom den utbildning & bildning som jag tillägnat mig. Det jag genom åren emellertid debatterat om har uteslutande handlat om övergripande spörsmål; om strategi, militärstrategi men också om armén. För något år sedan skrev och debatterade jag t.ex. om infanteriets mekanisering på armébloggen. Jag står fast i min övertygelse att den allt tyngre mekaniseringen med en ensidigt sammansatt brigad är fel väg att gå. De få brigader vi har måste enligt mitt förmenande vara lättare och mer allsidigt sammansatta då de ska kunna strida i alla terräng- & klimatförhållanden och kunna användas i hela konfliktskalan från fred-kris-krig, inkl. hybridkrig.
Den avgjort viktigaste framtidsfrågan anser jag ändock vara den operativa balansen. Det jag menar med detta är att det bör råda balans mellan försvarsmaktens förmågor och förbandstyper kopplat till hotbild, militärgeografi, samarbeten med andra och hur vi avser strida och nyttja stridskrafterna. Om vi är övertygade om att kustinvasion är det viktigaste vi ska kunna försvara oss mot så ska vi ha en operativ idé och lämpliga förband för att lösa denna utmaning.
Jag har personligen dock kommit fram till att hotbilden blir allt mer komplex – den framtida operationsmiljön tecknar andra konturer än bara kustinvasion. Teknikutvecklingen skapar många möjligheter för en aggressor – det måste förstås beaktas. Dessutom har riskdag & regering särskilt pekat ut Östersjön och vikten av tröskeleffekt, d.v.s. – FM ska i någon mån vara avskräckande.
Men operativ balans kan man även diskutera om på taktisk nivå; hur ska sjöstridsförbandens sammansättning designas med förmåga till yt- och undervattensstrid – plattformar, torpeder, sjömålsrobotar, marinflyg, luftvärn, sensorer etc. För att skapa en bra operativ balans inom markstridskrafterna måste t.ex. behov av transportförmåga och logistik vägas mot förbandens struktur och inneboende underhållssäkerhet och deras förmåga till egen förflyttning för att över huvud taget kunna utgångsgrupperas.
Jag tror inte att någon enskild sitter inne med svaren på frågorna och utmaningen att designa de framtida förmågorna i en operativ balans. Försvarsmakten har emellertid rutiner och processer för att analysera och arbeta med framtidsfrågor, det viktiga blir då att alla bidrar med öppet sinne och konstruktiva idéer.
Jag vill passa på att uppriktigt tacka alla som hört av sig med uppmuntrande och glada tillrop, ni är ganska många – tack!
LtCol Libbo's Blog - reflektioner & tankar 
Sverige har i praktiken kastat in handuken som stat och saknar idag kontroll både över sina gränser och vem som befinner sig i landet och saknar kostandskontroll över hur det kommer påverka statsfinanserna.
Så vad är det vi skall ha brigader till vän av ordning undra? Vi har snart inget eget land att försvara eller ens kalla svenskt.