Efter några månader vid officersförbundet så har de frågor och spörsmål som har hög impact och vilka innebär ett särskilt engagemang utkristalliserat sig. Utvecklingen av trebefälssystemet (3BS) och frågor om lön och lönebildningen är ett område som är högt upp på den fackliga agendan. När jag reflekterar över 3BS tänker jag tillbaka på tjänsteställningsreformen. Året var 1972 då den omfattande tjänsteställningsreformen genomfördes den 1 juli i dåvarande Krigsmakten – samlingsnamnet på svenska militära myndigheter fram till årsskiftet 1974-75. Reformen 1972 blev ett steg på vägen mot den då så kallade nya befälsordningen (NBO) som verkställdes den första juni 1983, och med det övergången till vårt tidigare enbefälssystem.

Men låt oss begrunda reformen 1972 lite djupare, vad var det som hände och hur gick det till? Ett viktigt incitament för reformen var att skapa större tydlighet och samband mellan uppgifter i krigsorganisationen och krigsplaceringen med tjänsteställning och grad. Innan reformen kunde det t.ex. finnas krigskompanichefer som var; aktiv officer och löjtnant, reservofficer och kapten, underofficer och förvaltare eller fanjunkare – men även värnpliktiga kaptener. Efter reformen skulle som exempel krigs-kompanichefen mer synkront inneha graden kapten, oavsett befälskategori. Som en röd tråd i utredningen löper frågan om tjänsteställningen och dess inbördes ordning med rätt och skyldighet att ta befäl. Det internationella perspektivet fanns också tydligt med.

Det riktigt intressanta med reformen var att den föregicks av en mycket grundlig statlig utredning: ”Tjänsteställning inom Krigsmakten” Betänkande avgivet av tjänsteställningsutredningen. Stockholm 1967. (SOU 1967:15). Utredningen är på 281 sidor och innehåller 20 bilagor där man studerade äldre befälsordningar och förhållanden likväl som specifika sådana för de olika försvarsgrenarna, men även internationella jämförelser inkluderat NATO belystes. I övrigt lyssnade utredningen in och tog emot ett brett spektrum av principiella synpunkter från dåvarande bredd av arbetstagarorganisationer[1]. Beakta också att det dröjde till 1972 innan reformen gick i mål och verkställdes. Sålunda var omgaloneringarna sommaren 1972 grundligt utredda och väl underbyggda.

Det som i praktiken skedde var att kategorierna underbefäl, underofficer och officer ersattes med plutonofficer (sergeant och fanjunkare), kompaniofficer (fänrik, löjtnant och kapten) och regementsofficer (fänrik till general/amiral). De dåvarande underofficerarna (sergeant, fanjunkare och förvaltare) blev således fänrik, löjtnant respektive kapten beroende på tidigare grad och antal tjänsteår. T ex blev en fanjunkare med >7 tjänsteår kapten, likväl som alla förvaltare. En fanjunkare med 3-7 tjänsteår blev löjtnant, och under tre tjänsteår blev man fänrik. Hela omgaloneringen 1972 grundades följaktligen på såväl formell kompentens och utbildning som på innehavd reell kompetens och praktik i form av tjänsteår.  

Införandet av ett nytt flerbefälssystem i Försvarsmakten på 2010-20-talet har varit välkommet men också inneburit en viss otydlighet. Det har varit mödosamt – och är det delvis fortfarande – att mejsla fram våra nuvarande befälskategoriers huvudsakliga göromål, varför många specialistofficerare och taktiska officerare har placerats på befattningar som inte motsvarar grad och kompetens. Till detta kommer det mycket viktiga området som berör lönebildning och löneinplacering samt lönebild – den är inte helt tydlig och skapar många frågetecken när man ska beskriva officerares löneutveckling. Detta är särskilt viktigt – jag tänker främst på att specialistofficerarna måste erkännas och tillmätas en relevant och faktisk löneutveckling som responderar med respektive specialistofficers kompetensdjup.

Den stundade omgaloneringen av NBO-löjtnanter och NBO-kaptener har skapat vånda och frustration på en hel del håll, förståeligt för den som inte vill. Man bör också beakta att det är svårt att t ex dra alla NBO-kaptener över en kam – vissa kaptener har mycket stor bredd och har många års erfarenhet av att vara just kapten, en klassisk officersgrad. De kan ha varit båda stf kompanichef och i vissa fall kompanichef och motsvarande, men även haft ganska krävande stabsbefattningar i taktiska staber etc. Men andra kaptener och löjtnanter har kanske skaffat sig en unik och djup kompetens och därför kanske känner sig mer bekväma med att ta steget över till att bli specialistofficer. Vi vet ju också att finns flera som redan gjort resan att tagit steget över till specialistofficers-kategorin och är nöjda med det.

En implikation som införandet av trebefälssystemet är dess selektivitet – det berör inte alls reservofficerare. Det innebär att det kommer att finnas reservkaptener framgent som är fortsatt krigsplacerade och som under övningar och insatser står skuldra vid skuldra med yrkesofficerare med mångårig tjänst, vilka emellertid kommer att ha en lägre tjänsteställning.

Fortsatt utveckling och av de båda yrkesofficerskategorierna är essentiellt. Seniora specialistofficerare har en viktig roll att som föregångsmän och arbetsgivarföreträdare vara med och driva utveckling och gemenskap för specialistofficerarna – det innebär också att jobba med långsiktiga tankar och planer om kompetensutveckling och hur karriären ska kunna blir bättre och tydligare tillsammans med en relevant och positiv löneutveckling.

[1] ”Under utredningsarbetet har vissa sammanslutningar, vilkas medlemmar berörs av utredningens förslag, fått tillfälle att inför utredningen redovisa sina principiella synpunkter på lösningen av tjänsteställningsfrågan. Utredningen har därvid sammanträffat med representanter för Svenska officersförbundet, Svenska under-officersförbundet. Försvarsväsendets underbefälsförbund, Svenska arméns och flygvapnets reservofficers-förbund, Svenska flottans reservofficersförbund, Kustartilleriets reservofficersförbund, Svenska reserv-underofficersförbundet, Värnpliktiga officerares riksförbund, Värnpliktiga underofficerares riksförbund samt Centralförbundet för befälsutbildning. Den sistnämnda organisationen och Reservofficerarnas Central-organisation har även skriftligen redovisat sina synpunkter för utredningen. Vidare har chefen för försvarsdepartementet till utredningens kännedom bringat ett till honom ställt uttalande (dagtecknat den 21 maj 1963) från Svenska officersförbundet.” (sid 13-14).

Annons