Sedan 1999 har jag i perioder haft en mer eller mindre professionell relation till Försvarshögskolan (FHS) – fram till 2019. År 1999/2000 utsågs jag i rollen som dåvarande militärhögskolornas gemensamma studierektor (med placering vid MHS Ö), till Försvarsmaktens representant i FHS Forsknings- och utbildningsnämnd (FoUN). Den avlidne professorn Berndt Brehmer var då ordf.  Under de gångna decennierna har jag studerat vid FHS under tre längre program/kurser samt varit anställd vid tre tillfällen; vid rektors kansli, vid militära programledningen och vid MVI som avdelningschef för Op avd. Under tiden som studerande vid dåvarande chefsprogrammet var jag invald som studeranderepresentant vid FHS styrelse. Mina egna studier vid universitet och högskola har resulterat i några enklare examina; en fil kand i krigsvetenskap från FHS, en fil kand i statsvenetenskap från Umeå universitet och en fil mag i statsvetenskap från Mittuniversitetet.

Jag tycker därmed att jag har relativt god insyn i FHS och förståelsen för FHS resa och akademisering av officersutbildningen de senaste 20 åren.

Min första reflektion när jag läser SvD ledare 2021-11-16 och professorernas anmälan till UKÄ 2021-02-18 är; varför är det just dessa professorer som gjort denna anmälan? Jag tror mig förstå att det underliggande gnagande akademiska tjafset nått nya höjder…

Sex av de nio professorerna är professor i ämnet och disciplinen statsvetenskap. Ingen av dem är i någon nämnvärd omfattning involverad i utbildningen vid de militära programmen, förutom möjligen lite handledning av uppsatser på mastersnivå. Så varför är engagemanget så stort hos just dessa? Vid FHS finns ett 20-tal professorer och där de som inte skrivit under har ett närmare engagemang vid de militära programmen – hos dem förefaller det inte finnas någon oro för kvalitetsbrister.

I ämnet krigsvetenskap – som är ett huvudämne och disciplin vid de militära programmen – finns fyra professorer, där de två som skrivit under (Ångström och Widén) har bakgrund som doktorander utanför det svenska högskoleväsendet (Kings College och Åbo Akademi). Professorn och överstelöjtnant Peter Thunholm som disputerade i en högst relevant professionsdiskurs; beslutsfattning – har under lång tid varit den skolade tillskyndaren av den militära professionens förankring i akademin. Den andra professorn i krigsvetenskap är den mycket kompetente och framgångsrike brittiske forskaren och professorn Alastair Finlan som beforskat militära företeelser.  

Det närbesläktade ämnet och disciplinen historia, särskilt militärhistoria, med två professorer, två docenter och ytterligare tre disputerade har mycket hög vetenskaplig densitet och nära koppling till de militära utbildningarna. Dock har historikerna varit ganska illa sedda av de professorer som står bakom anmälan. Den enda rimliga förklaringen till detta är att statsvetare ofta har en mycket snäv och rigid syn på vetenskaplig produktion. Därmed finns en inneboende mer eller mindre tydlig konflikt i synen på krigsvetenskap, där statsvetare gör sitt bästa för att definiera ämnet krigsvetenskap som ett strikt samhällsvetenskapligt ämne. Och här uppstår konflikten, då krigsvetenskap måste vara så mycket mer än en teoretisk samhällsvetenskaplig disciplin och ämne – det måste vara ett inkluderande ämne som beforskas av företeelser som står den militära professionen och officersprofessionen nära. Likt att ämnet och disciplinen omvårdnad är sjuksköterskors akademiska professionsämne.

Så återigen – varför har de sex professorerna i statsvetenskap en sådan behjärtansvärd omtanke om den militära akademiska skolningen?   Till detta ska jag försöka återkomma med rimliga bedömningar.

Ps

Hur kan FHS statsvetare ha sju professorer i sina led? Det borde särskilt granskas vad gäller konkurrens, sakkunnigutlåtanden etc.

Ds