Varför har – återigen – omtanken om den militära akademiska skolningen hamnat i vissa professorers fokus? Det är inte helt enkelt att förstå, då rättsläget kan tyckas entydigt, och har så varit sedan 2008. Högskolelagen (HL) och Högskoleförordningen (HF) gäller och ska inte och kan inte rundas, det har väl heller aldrig varit tanken hos FHS ledning. Men det går samtidigt inte att bortse ifrån att FHS, likt Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), har en egen förordning som också ska tillämpas.  

Vi får alla hoppas att FHS ledning med sina kollegiala existerande organ hittar en bra lösning så att de professorer som anmält sitt lärosäte och sin arbetsgivare, kan lägga energi på att marknadsföra sitt unika lärosäte, istället för att beivra dess verksamhet. Försvarshögskolan är allt för viktig för att vara tummelplats för akademiska subtiliteter – FHS är viktigt för svensk säkerhet och för den militära förmågan.

När det gäller officersutbildningen har den strategiska planen lagts för länge sedan – valet att akademisera officersutbildningen fattades för decennier sedan, och har utvecklats allt eftersom. FHS har som akademiskt lärosäte mognat och det finns en närmast unik smältdegel av skolade practitioners och traditionella akademiker som i många fall har en unika kunskaper om military power. Den vetenskapliga kompetensen har därmed ökat sedan 2008 – med full examensrätt, eget doktorandprogram och ökad mängd lektorer och bitr. lektorer.

Behovet att förstå det samtida och framtida slagfältet kräver både skolning & bildning i relevanta ämnen. Skolningen och bildningen vid akademin – FHS, är en viktig del i detta.

Vad beträffar syftet med att akademisera officersutbildningen ber jag att få referera till den avlidne professorn, fd prorektorn och ordf. i FHS FoUN – Berndt Brehmer. Hans text i Krigsvetenskapsakademins tidskrift (nr 2 2011) säger det mesta om varför vissa ämnen vid FHS står den militära professionen särskilt nära:

Det första steget mot en professionsutbildning blev därför att förändra officersutbildningen till en ämnesbaserad sådan. Det krävde att FHS inrättade ämnen som kunde bilda basen för en sådan utbildning. Resultatet blev bl a två ämnen som är unika för FHS, nämligen krigsvetenskap och militärteknik. Avsikten med båda dessa ämnen var att de skulle utvecklas till professionsämnen och utgöra kärnan i den högre officersutbildningen. Att de skulle vara professionsämnen innebar, och innebär att de inte bara skulle utmärkas av sina speciella studieobjekt: krig respektive teknik, utan också av ett speciellt perspektiv: officersperspektivet.

—

En professionsutbildning skiljer sig från en akademisk utbildning vid en samhällsvetenskaplig eller humanistisk fakultet i det att den innehåller inte bara teoretiska moment, utan också praktiska sådana. Det beror på att den inte bara ska förbereda för fortsatt karriär inom ett akademiskt ämne, utan ytterst för professionell verksamhet. Sålunda innehåller också en akademisk officersutbildning bedömandemetoder, stabstjänst, o s v men den skiljer sig från en renodlad yrkesutbildning i det att man också kräver av de studerande att de skall ha förmåga att reflektera över de metoder de får lära sig och deras grundvalar. Det är ett sätt att skapa en beredskap för förändring och frigöra från det litet krampaktiga fasthållandet vid metoder för vilka man inte känner grunden och som lätt blir följden i traditionella yrkesutbildningar.

Vi hoppas alla att Försvarshögskolans unika ställning som ett centralt lärosäte fortsätter utvecklas. Mina egna utbildningar vid FHS är tillsammans med den årslånga utbildning vid Geneva Center for Security Policy (GCSP) – också med handgripliga och sociala utbildningsmoment – det mest givande jag genomgått under en snart slutförd karriär.