Strategi – plans are nothing, planning is everything!

Att vara strategisk i sin hållning kräver genomtänkta tankar och god planering – plans are nothing, planning is everything!  Den goda planeringen ska ju leda till framgång och att uppsatta mål nås.

I säkerhets- & försvarspolitiska termer ska vi enligt riksdagen & regeringens nyligen fattade försvarsbeslut:

Försvarsmakten bör bidra till målen för vår säkerhet och målen för det militära försvaret genom att enskilt och tillsammans med andra myndigheter, länder och organisationer lösa följande uppgifter:

• upprätthålla tillgänglighet i fred samt beredskap för intagande av höjd beredskap för att kunna förebygga och hantera konflikter och krig, skydda Sveriges handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning och, om det krävs, försvara Sverige mot incidenter och väpnat angrepp,
• främja vår säkerhet genom deltagande i operationer på vårt eget territorium, i närområdet och utanför närområdet,
• upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och i enlighet med internationell rätt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i områden utanför detta och
• med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov.

Det torde således vara ett mål att hålla oss utanför en konflikt så långt det går, men kunna möta ett väpnat angrepp med våra stridskrafter om så krävs.

Thomas Schelling, Daniel Byman, Matthew Waxman och Colin C Gray m.fl. har som mkt goda strateger diskuterat och publicerat goda tankar och tvång- och våldsmakt samt avskräckning. I spelteoretiska termer har man analyserat olika optioner för att hålla sig utanför en konflikt men samtidigt ha beredskap och förmåga att slå tillbaka eller avskräcka med vedergällning motsv.

När det gäller just avskräckning har vi en koppling till vårt svenska fokus på tröskeleffekt:

Det centrala i begreppet tröskeleffekt är svensk trovärdighet visad genom politisk vilja och militär förmåga. Försvarsmakten ska bidra till stabilitet och fortsatt fredlig utveckling i vårt närområde. Om säkerhetsläget försämras skall Försvarsmakten bidra till svensk kapacitet att förbygga och förhindra att militärt våld används som metod för konfliktlösning. Genom att skapa en tillräckligt hög tröskel, som en potentiell motståndare inte vill kliva över, förhindras en oönskad våldseskalation i vårt närområde eller mot Sverige. Begreppen tröskel och tröskeleffekt är i huvudsak relaterade till nationellt försvar.

Försvarsmaktens bidrag är militära förband med anpassad tillgänglighet och hög responsförmåga som kan möta en högteknologisk motståndare.

Emellertid finns som sagt en liten annan dimension av avskräckning eller deterence som kan kopplas till coercion (tvångsmakt). RAND har för övrigt en definition på begreppet som är användbar – coersion:

Within the military arena, however, a good definition of coercion from which to proceed is that of a recent RAND study: “Coercion is the use of threatened force, including the limited use of actual force to back up the threat, to induce an adversary to behave differently than it otherwise would.”

Om vi utgår från några strategiskt valbara koncept som tar sin utgångspunkt i de schematiska optionerna nedan så kan vi se ett visst utfallsrum – ett utfallsrum för aktioner emot oss från en presumtiv motståndare och optioner för oss att handla efter och bygga militär förmåga utifrån.

Tvångsmakt syftar till att få motståndaren att inse att passivitet är ett bättre tillvägagångssätt än att trotsa och utmana den som står bakom tvångsmakten. I avskräckningstermer innebär detta att det förväntade värdet av aggression verkar värre än det förväntade värdet av status quo.

Hur attraktivt och hur värdefullt man kan värdera valet av aggression eller motstånd beror i sin tur på tre faktorer:

• de förväntade fördelarna om åtgärden är lyckas,
• den förväntade politiska kostnaderna för vald policy och
• den förväntade sannolikheten att lyckas.

Med dessa teorier och strategier som utgångspunkt kan man fundera över hur vi i ett svenskt perspektiv vill uppfattas och hur vi kan utsättas för påtryckningar inom denna ram. Kanske dags för lite spelteori och överväganden om en bättre avskräcknings-förmåga till nästkommande försvarsbeslutsperiod….

Tröskeleffekt med svenska tigrar och lojalitet

När jag studerade statsvetenskap i början av 1990-talet hade den s.k. maktutredningen med den synnerligen kompetenta professorn Olof Petersson som ordf. fått ett stort genomslag.

En viktig del i utredningen handlade om mediernas roll i Sverige. Att yttrandefriheten är grundlagsfäst är en vår demokratis allra främst hörnpelare. Men varje demokratiskt system inrymmer värdekonflikter och yttrandefriheten kolliderar ibland med andra värden.

SNS, där Olof Petersson varit verksam, har fortsatt att granska och debattera makt och maktrelationer i samhället. I Demokratirådets rapport 2007, Medierna och yttrandefriheten debatteras ämnet vidare. De skriver:

”Yttrandefriheten begränsas av hänsyn till personlig integritet och andra skyddsvärda intressen. Vid dessa avvägningar händer det ofta att yttrandefriheten hamnar som »god tvåa«. Det finns argument för att inskränka yttrandefriheten som i dag har brett stöd både bland väljare och bland politiker. Det bräckliga stödet för yttrandefriheten får ses mot bakgrund av att debatten om yttrandefrihetens grundläggande principer varit snäv och ytlig.

Behovet av en sådan principdebatt är särskilt stort eftersom de värdekonflikter som yttrandefriheten aktualiserar många gånger är svårlösta. Staten spelar här flera olika roller. Staten står som konstitutionell garant för rättsstat och medborgerliga fri- och rättigheter och svarar därigenom för det rättsliga skyddet för det fria ordet. Men staten sätter också gränser för yttrandefriheten och bestämmer om tystnadsplikt och sekretess.”

I en myndighet som Försvarsmakten, likväl som andra försvarsmyndigheter m.fl, hanteras stora mängder sekretessbelagd information. Enligt 15 kap 2 § offentlighets- och sekretess-lagen (2009:400) gäller sekretess för uppgift som berör verksamhet för att försvara landet eller planläggning eller annan förberedelse av sådan verksamhet eller som i övrigt rör totalförsvaret, om det kan antas att det skadar landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets säkerhet om uppgiften röjs. Sådan sekretess utgör s.k. försvarssekretess.

Grundlagen om yttrandefrihet och sekretesslagen skapar därmed de ramar som vi alla har att röra oss inom. Som försvarsanställd och medborgare i övrigt är detta något man måste förhålla sig till och reflektera över – vad ska jag, vad vill jag och vad kan jag säga & skriva offentligt? Det blir ytterst en omdömesfråga.

När det gäller media och journalister och andra som offentligt ger ut tryckt och otryckt information i olika media finns en kombination av drivkrafter; allt från vinst- till egen- och allmänintresse. Det kan vara bra att ställa sig frågan om vilken drivkraft som ligger bakom att en viss text eller information publicerats i vårt brokiga medielandskap – att källkritiskt granska och vid behov blottlägga tendensiösa artiklar och inlägg är inget självändamål men ändock viktigt. Man kan nog också utgå ifrån att vissa som skriver i social media och på bloggar etc. medvetet avser sprida desinformation eller information som syftar till att destabilisera och skapa en för Sverige negativ opinion.

Jag har vid några tillfällen andats kritik mot försvarsjournalisten Mikael Holmström. Min kritik går ut på att han till stor del byggt sin journalistik på sensationer och på ”sina källor” i försvarsetablissemanget, något som också varit hans grundlagsfästa skydd. Emellertid finns det således personer i min organisation som medvetet läcker ut sekretessbelagd information –  där meddelarfriheten är inskränkt – till honom.

En fråga man kan ställa sig angående Mikaels Holmströms bevakning av försvarsrelaterad frågor är bl.a. vad det gett för effekter och hur det tjänat Sverige? Hans intervju med ÖB sent på året 2012 som briserade som en bomb i början av 2013 skapade ju debatt – det vet vi. Vi vet också att ÖB blev sjukskriven strax efter och att relationen mellan Försvarsmakten och Regeringskansliet frös till rejält, vilket ingen tjänat på. Mikael har förvisso genom sensationer som En-veckas försvaret och Ryska påsken bidragit till ökad debatt. Ur mitt perspektiv dock ofta utifrån en delvis förlegad syn på säkerhets- och försvarspolitik. Att jämföra olika nationers antalsmässiga innehav av stridsvagnar, fartyg och flygplan säger mycket lite om militär förmåga och kapacitet numera. Kalla krigets realiteter och krigföringsprinciper finns inte längre och hotbilden har tagit sig andra uttryck än enbart hot från ryska kinetiska vapensystem.

Personligen tycker jag att det är mycket välkommet att det kommit igång en rejäl debatt om vår nations mest grundläggande värden – förmågan att kunna försvara sin suveränitet och integritet. Vi har en unik ställning med ett fysiskt säreget säkerhetspolitik läge som i kombination med vår unika militärgeografi skapar särskilda förutsättningar. Men också genom ett mycket säreget arv där hela nationen helt igenom varit totalförsvarsorganiserad. Det nya läget utan kallt krig mellan två alliansblock men med ett Ryssland som armbågar sig fram i sitt nära utland och som skramlar vapen, är förstås en realitet att hantera. Att försvarsbloggare debatter detta är förstås bra. Emellertid kan debatten ibland uppfattas lite ensidig där det bara är hotet från den regionala stormakten i öster som manifesteras, samtidigt som mer eller mindre detaljerade analyser av Försvarsmaktens alla tillkortakommanden läggs i dagen. Men som jag påpekat – här finns avgörande skillnader mellan att vara mer eller mindre autonom bloggare eller om man har ett formellt ansvar, t.ex. i ett militärt Högkvarter. Det formella ansvaret för ett statsråd regleras emellertid i regeringsformen och där det vidare föresägs att det finns ett kollektivt ansvar för regeringsbesluten. Det innebär att alla viktiga regeringsbeslut – inom alla politikområden – berör alla statsråd med krav på att skapa och ansvara för en helhet i svensk politik och förvaltning. Frågan om hur bra man tycker att detta utövas är förstås knäckfrågan och som ska bevakas och debatteras.

Avslutningsvis – man kan reflektera över ordet lojalitet och vad det innebär. De flesta av oss har flera lojaliteter samtidigt; familj, idrottsklubb, nationen, arbetsgivare, underställda, chefer etc. För mig som arbetar i ett uniformsyrke där min yrkesprofession t.o.m. finns reglerad i en regeringsförordning, finns ett starkt patos för såväl mitt yrke som sådant, men också lojaliteten till min arbetsgivare – Försvarsmakten och svenska staten. Då Försvarsmaktens verksamhet är väsensskild från huvuddelen av annan statlig verksamhet – att med vapenmakt samt list & metod kunna försvara vårt territorium och våra nationella intressen – ja då kan man reflektera över vad som är omdömesgillt och inte i försvarsdebatten i vår strävan att skapa och ha en Försvarsmakt som ska inge respekt och leverera hög tröskeleffekt mot alla typer av angrepp.

Den militära professionens svåra konst att hantera en strategisk kontext

Återkoppling – armébrigaden

För ganska precis ett år sedan skrev jag ett antal inlägg på temat ”om jag skulle bygga en brigad”. Syftet med detta var inte att komma med idéer om en optimal brigad, utan snarare att komma med mer tidsanpassade och framåtriktade idéer och visioner om sammansättning och förmåga på framtida manöverförband etc. Det koncept som har varit gällande och råder framgent är ju relativt tungt mekaniserade bataljoner bestående av strv 122 / strf 90.

Armén i Sverige strävar efter återta en till stor del förlorad förmåga att verka i brigadsystem – viktigt och lovvärt! Men de tunga mekaniserade manöverbataljoner och brigader som avses är enligt min uppfattning till del anakronistiska. De bygger också på en operativ idé av att vara mycket offensiv, med ett uppträdande där vi ska kunna slå och duellera med stridsvagnförsedda mekaniserade förband. Jag menar att det är orealistiskt numera –  ur främst två perspektiv:

• Jag bedömer att hotbilden inte ser ut så och att den är mer komplex och diffus än invasionshot – att vi kommer att engageras med förband som ska slå luftlandsättningar och invasionsföretag där vi behöver duellera med stridsvagnar ter sig allt mer utopiskt. Fram träder istället olika former av mer eller minder tydliga påverkansoperationer.

• Det finns i övrigt inte särskilt bra förutsättningar för markstridsförbanden i Försvarsmakten att föra en offensiv manöverkrigföring. Tunga mekaniserade förband kräver en operativ ram och ett väl fungerade system av system för att man ska få operativ effekt. Några exempel:

Ur rörlighetsaspekt krävs resurser för såväl taktisk som operativ rörlighet. Det innebär t.ex. adekvata broläggare för att uppnå en god rörlighet på stridsfältet samt transportförband för operativ rörlighet – t.ex. tungdragare (ett tungt transportkompani finns, innehållande två tungtpplutoner som kan flytta delar av en (1) mekbataljon/omgång) eller järnvägstransportvagnar (SJ och Green Cargo har inte längre vagnar för stridsvagnstransport, dvs SAMP-vagnar eller motsvarande). Se vidare i Lars Nilsson uppsats om transportbehoven för brigaderna – särskilt kap 8.1.

Ur bekämpningsperspektiv är det önskvärt med ett lämpligt pansarluftvärn för skydd av brigaden samt splitterskyddade system för indirekt eld med lång räckvidd samt effektiv ammunition för tredimensionell pansarvärnsstrid – detta är trånga sektorer idag.

Ur ett uthållighetsperspektiv kräver tunga mekaniserade förband en stor mängd drivmedel och en mycket väl fungerande och framskjuten teknisk tjänst för att inte tappa tempo. De idag två organiserade logistikbataljonerna ska täcka både taktiska armébehov och till del operativa underhållsbehov – utmanande!

Ovanstående rader var några direkta återkopplingar till förra årets inlägg. Självklart är jag påverkad av mitt arv och min kunskap och mina erfarenheter. Som i grunden norrlandsinfanterist vet jag att det finns alternativa stridssätt till anfall och att det går att taktikanpassa sitt uppträdande så att jag kan vara både stridsekonomisk och framgångsrik i min strid. Dessutom är välutbildade infanterister en god tillgång och förmåga för alla eventualiteter.

I min senare del av trupp- och förbandstjänst lärde jag mig arméns underhållstjänst vid såväl Norrlands Trängbataljon som Göta Trängregemente. Våra då väl fungerade brigadunderhållskompanier och -bataljoner samt de operativa transport- och försörjningsplutonerna gav oss alla en mycket tydlig bild de mekaniserade förbandens behov, möjligheter och begränsningar.

När jag i rollen som pansarskytteplutonchef under BA-02 i Bosnien opererade med Pbv 302 fick vi ett bra efterfrågat skydd. Den skänkte oss också en bra stridsteknisk rörlighet. Dock blev det med tiden allt mer uppenbart att det fungerade sämre att ligga och nöta mil efter mil på asfalts- och grusvägar. Vår rörlighet blev till sist begränsad på grund av allt större behov av teknisk tjänst m.m. I ett land som Sverige där vi har mycket stora avstånd och där det finns behov att nyttja förbanden över ytan, krävs det därför behov av en väl avvägd mix mellan användbara band- och hjulgående stridsfordon.

Sist men inte minst – den operativa idén med Möta-Hejda-Slå har sedan lång tid tillbaka lett oss in på den offensiva operativa principen. Det har behandlats tidigare här på ltcollibbo och kräver som jag ser det ett uppvaknande och nytänkande. Framtidens behov av såväl förmågor som operativt tänkande måste styras av en relevant uppfattning om såväl hotbild som över våra säkerhets- och försvarspolitiska möjligheter och begränsningar. Vi får sluta med att jämföra dagens förmågor och förbandsvolymer med kalla krigets svenska Krigsmakt och Försvarsmakt.

Även om förra årets inlägg innebar ”all time high” vad gäller besök och klick på ltcollibbo, så har debatten om markstridsförbandens roll och organisering till stor del uteblivit. Men det kan förstås ändras snabbt…

Om jag skulle bygga en Armé – en modern brigad, del 4 av 4

Kort sammanfattning över utgångspunkter

En framtida brigad ska kunna verka i hela det svenska operationsområdet i alla klimattyper. Då förbanden är få och ytan stor så krävs mycket god rörlighet och bästa möjliga inbyggda uthållighet. Brigaden ska kunna uppträda i bataljonsstridsgrupper och kunna lösa både försvars- och anfallsuppgifter i alla väder- och klimatförhållanden och i alla terrängtyper.

Indelning – Organisation – Förmågor

Brigadens indelning och organisation ska vara flexibel men ha öronmärkta och samövade förband. I brigaden ingår tre manöverbataljoner. Till brigaden hör en liten Lednings- & ISR-bataljon med ledningsplatsfunktioner och ett avancerat UAS/RPV-kompani med förmåga att inhämta underrättelser för såväl taktisk som operativ chef, ett luftburet jägarkompani samt ett Lv-kompani med Aster 15. På brigaden finns bara hjulfordon förutom ett kompani stridsfordon 90 ISR (del av brigadspaningen). Totalt har brigadens öronmärkta förband en volym om ca 4 000 man.

Varje brigad har god verkansförmåga med kinetiska vapen, främst genom ett attackhelikopter-kompani om 10 hkp (3 x 3 plut) med attackraketer och attackrobot samt med sensorförmåga (radar) som kan länka information till såväl andra hkp som till brigad- och operativ ledning. I övrigt har brigaden en artilleribataljon (ett batteri haubits och ett batteri raketartilleri). Brigaden har även fyra lätta underhållskompanier inom ramen för en Ing/underhållsbataljon, inkluderat ett brokompani samt ett litet pionjärkompani med förmåga till enklare fältarbeten och C-IED förmåga.

Varje bataljon har ett avancerat men litet Lednings- & ISR-kompani med UAS/RPV för spaning på upp till 150 km. Varje bataljon har I övrigt finns tre manöverkompanier vardera/bataljon.

När det gäller ledningsförmåga ska brigadledningen kunna leda och samordna även amfibie- och flygstridskrafter inom ramen för en och samma uppgift. Det måste även finnas stor möjlighet att verka med en eller flera bataljoner inom ramen för tillfälligt sammansatta bataljonsstridsgrupper – allt beroende på uppgift. Det är av yttersta vikt att det finns förmåga att snabbt kunna leda tillfälligt sammansatta styrkor i ett joint-perspektiv till stöd för den operativa nivån.

Epilog

Då denna serie inlägg syftar till att skapa debatt om framtidens arméstridskrafter har jag inte känt mig bunden av arvet och nutida organisation och materiel. Det innebär att man kan betrakta inläggen som utopier eller som drömmar. Dock – som framgår av serien inlägg så utgår jag från en strategisk och militärstrategisk kontext som är mycket olik kalla kriget – det är i högsta grad meningen. Vi har inte en insatsorganisation som är tänkt att kunna möta-hejda-slå en över landgräns framträngande fiende!

Jag har därför visat på andra sätt att organisera, utrusta och verka med markstridskrafter och med en brigad eller med bataljonsstridsgrupper.

Om jag skulle bygga en Armé – en modern brigad, del 3 av 4 – brigadens kontext

En armé- eller marinbrigad är ett taktiskt förband som i ska kunna ingå i en militär operation med andra stridskrafter. Den ska därmed ges taktiska uppgifter och uppnå delmålsättningar inom ramen för en militär operation och dess End-state, under en operativ chef. Det operativa slutmålet (End-State) ska uppnås inom ramen för en militärstrategisk kontext och militärstrategiska målsättningar.

Brigadens utformning blir därför väsentlig också när man sätter den i en militärstrategisk kontext. Om brigaden endast skulle utformas med hänsyn till den taktiska nivån och utifrån en målsättning att alltid kunna slå eller vinna en duell mot likvärdiga förband på en motståndarsida i en symmetrisk konflikt – ja då kommer man till vissa ställningstaganden och slutsatser. Jag utgår emellertid också från den militärstrategiska kontexten – att brigaden (brigaderna) ska vara militärstrategiska instrument att kunna nyttjas var helst de behövs och förmodligen på (mycket) kort varsel. Att det dessutom kommer att röra sig om ytterst få förband innebär utökad krav på rörlighet. Återigen – det är därför som fem manöverbataljoner med två kompanier 122 och två kompanier med 90 skapar sådana utmaningar och en operativ obalans inom Försvarsmakten.

Det innebär vidare att vi ska undvika duellsituationer om vi inte finner det möjligt att vara överlägsen – varför ta frontalanfall mot stridsvagnsförband? Men trots att stridsvagnar och tyngre bandgående stridsfordon väljs bort, så innebär det inte att det ska finnas förband med god skyddsnivå och eldkraft. Ett sådant exempel är att US Army Stryker Brigades med hjulfordon (Kanadensiska Lav III och/eller Schweiziska Piranha). I fordonsfamiljen finns både den s.k. MGS med en 105 mm kanon och en ATMG med roboten TOW[1].

En annan kontextuell aspekt på brigaden, med militärstrategisk konsekvenser, är det logistiska förutsättningarna. En brigad kräver såväl förnödenheter som att den är i behov av logistiskt stöd på operativ nivå. Rent generellt kan sägas att ju tyngre förbanden är, desto mer logistik behövs – både i form av förnödenheter men också transportbehov och teknisk tjänst (reparationer, reservdelar etc). Att transportera en brigad med 122/90 kräver relativt stora resurser – antingen genom tungtransportkompanier eller till sjöss och i luften. Transporterna är tidskrävande[2] och blir därmed en avgörande omslagspunkt för att i huvud taget lyckas utgångsgruppera.

Ovan är några bra principiella siffror över vad som krävs i transportkapacitet att depolyera olika brigadtyper (strategisk flygtransport med C-17).

Man kan därför säga att militär makt och militär förmåga är mer än de samlade effekterna av alla vapensystem, vapenbärare och sensorer. Militär makt och förmåga – rent militärstrategiskt – handlar därför om förmågan att i tid & rum kunna projicera sin vapenmakt och sin förmåga i luften (och rymden), till sjöss, på marken och i cyber – samordnat. Den samlade förmågan kräver inte minst ledning och logistik. Att därför ha tunga och vassa armébrigader som på pappret kan avgöra taktiska slag och dueller behöver nödvändigtvis inte innebära att det ger önskad militärstrategiskt effekt.  För svensk del måste därför logistikorganisationen med dess förmåga och kapacitet räknas in som en avgörande enabler. Emellertid vet vi att Försvarsmaktens logistikorganisation är slimmad med mycket få operativa logistikförband –   och kommer att förbli så. De förband vi har att verka med måste därför vara logistiskt robusta med relativt god egen uthållighet och som inte kräver en allt för omfattande transportorganisation.

Poängen att koppla taktisk-, operativ- och militärstrategisk nivå till varandra är det finns ett ömsesidigt beroende dem emellan. T.ex. – det krävs logistiska resurser för att kunna projicera militär makt. Men såväl taktiska som operativa och militärstrategiska logistikförband är en mycket stor bristvara. Det finns få förband och förmågor – såväl militära som civila (tredjepartslogistik) – som kan förflytta Försvarsmaktens förband när så behövs. Detta gäller för alla typer av transporter; landsväg, järnväg, i luften och till sjöss. Antalet tågtrailers för stridsvagnstransporter är en mycket begränsad resurs i hela Europa.

Detta har därför varit EN av utgångspunkterna i min analys  – att ha ett litet behov av extern taktisk och operativ transportförmåga. Exemplen från US ger en relief och perspektiv på vad som krävs för att omgruppera olika brigadtyper genom s.k. strategisk airlift.

I den avslutande delen kommer brigadens uppgifter och förmågor att kommenteras i relation till andra stridskrafter på taktisk och operativa.

To be continued….

[1] TOW – Tube-launched, Optically-tracked, Wire-guided (anti-tank missile)

[2] US har som målsättning att kunna förflytta en Stryker Brigade på 96 h (strategiskt omgruppering). US Transcom har ca 180 C-17.

Om jag skulle bygga en Armé – en modern brigad, del 2 av 4

Framtidens operationsmiljö lär som sagt skilja sig från gårdagens och det kalla krigets miljö – jag kan inte riktig se avgörande pansarslag framför mig längre. Det ser inte ut som vare sig Kursk eller Valley of Tears (Golan 1973) kommer att upprepa sig. Dagens teknologi är så avancerad att stridsmiljön i en tänkt konflikt i närområdet skulle förändras från line of sight strid till en strid med betydligt längre avstånd. Markförband kommer att kunna detekteras tidigt på avsevärda avstånd – fr.a. om det är av tyngre modell, de avger avsevärda signaturer.

En angripare kan med hjälp av olika sensorer och genom sensorfusion behandla stora mängder data som hanteras i snabbdatalänkar varvid måldata kan skickas till allehanda bekämpningssystem – såväl stationära fjärrstridsmedel som mark-, luft- eller sjöburna kryssningsmissiler.

Vad då göra i ett land med en inte helt tydlig hotbild och med en begränsad ekonomi där markförbanden inte kan finnas samtidigt över hela det vidsträckta svenska territoriet?

Hög operativ rörlighet blir avgörande för att i huvudtaget ha en chans att nationellt deployera de få markförband som kommer att finnas – deployera till den landsända där avgörande eller fördröjningsstrid kommer att krävas. Manöverbataljoner med bara strv 122 & strf 90 blir här en problematisk utmaning – dessa förband kommer av bl.a. logistiska skäl att oftast finnas på fel ställe i vårt avlånga land. Stridsförloppen kommer med största sannolikhet att vara mycket snabba varför det inte kommer att finnas tid för tungtransporter och en mödosam RSOM[1]-process.

Men inom ramen för internationella insatser ka det se annorlunda ut – men dessa ska inte vara dimensionerande för FM. För övrigt har man i Kanada relativt nyligen analyserat utfallet av beslutet att återta stridsvagn Leopard och dess nyttjande i ISAF tidigare. Enligt rapporten Stuck in a Rut från september 2013 får regeringen Harper rätt tuff kritik samt att nyttan av stridsvagnar i ISAF starkt ifrågasattes.

Emellertid finns det bra sätt att kombinera hög rörlighet med bra bekämpnings- och underrättelseförmåga – att nyttja hjulburna stridsfordon, långräckviddigt artilleri (~ 100 km, MLRS) och helikoptrar. Ett mindre antal attackhelikoptrar skulle kunna bära på en mängd olika förmågor – för såväl bekämpning som för ISR[2] genom att använda av olika sensorer. De skulle mycket snabbt kunna sättas in över hela mellersta Sverige inklusive Gotland.

Förvisso är det inga förmågor man skakar fram i förstone – dyrt lär det också bli. Därför pekar analysen på att det blir få förband – men mycket potenta vilka kan nyttjas för att nå taktiska avgöranden i en operativ kontext vilket kan ge avsevärda militärstrategeiska vinster. De kan se ut som utopier, men det måste tas fram alternativ och visioner om hur framtida förband ska utvecklas och hur armén ska kunna bidra till en gemensam försvarseffekt och tröskelförmåga. Dessa inlägg är därför ett exempel på hur en man kan organisera och strukturera alternativ – en mer eller mindre utopisk vision kort & gott.

To be continued…

[1] Reception Staging Onward Movement – en hub eller en choke point där fööband övergår från transport-tillstånd till taktiska och operativa förband.

[2] Intelligence – Surveillance – Reconnaissance

Om jag skulle bygga en Armé – en modern brigad, del 1 av 4 ….

Framtidens operationsmiljö lär skilja sig från gårdagens och det kalla krigets miljö.  Om jag därför fick till uppgift att ta fram moderna svenska arméstridskrafter och utgå från vårt geografiska, ekonomiska och säkerhetspolitiska läge – ja då skulle jag om möjligt släppa arvet så mycket som det gick.

Efter en översyn och analys av de lärdomar som dragits de senaste decenniernas konflikter med beaktande av den tekniska utvecklingen så skulle vare sig stridsvagn 122 eller stridsfordon 90 kvalificera sig i den svenska armén.

Med tanke på Sveriges stora yta i kombination med de begränsade ekonomiska resurser som står till buds skulle en mycket hög operativ rörlighet prioriteras i kombination med kvalificerade ISR-förmågor och mer långräckviddig eldkraft.

To be continued…

Återkoppling – armébrigaden

För ganska precis ett år sedan skrev jag ett antal inlägg på temat ”om jag skulle bygga en brigad”. Syftet med detta var inte att komma med idéer om en optimal brigad, utan snarare att komma med mer tidsanpassade och framåtriktade idéer och visioner om sammansättning och förmåga på framtida manöverförband etc. Det koncept som har varit gällande och råder framgent är ju relativt tungt mekaniserade bataljoner bestående av strv 122 / strf 90.

Armén i Sverige strävar efter återta en till stor del förlorad förmåga att verka i brigadsystem – viktigt och lovvärt! Men de tunga mekaniserade manöverbataljoner och brigader som avses är enligt min uppfattning till del anakronistiska. De bygger också på en operativ idé av att vara mycket offensiv, med ett uppträdande där vi ska kunna slå och duellera med stridsvagnförsedda mekaniserade förband. Jag menar att det är orealistiskt numera –  ur främst två perspektiv:

• Jag bedömer att hotbilden inte ser ut så och att den är mer komplex och diffus än invasionshot – att vi kommer att engageras med förband som ska slå luftlandsättningar och invasionsföretag där vi behöver duellera med stridsvagnar ter sig allt mer utopiskt. Fram träder istället olika former av mer eller minder tydliga påverkansoperationer.

• Det finns i övrigt inte särskilt bra förutsättningar för markstridsförbanden i Försvarsmakten att föra en offensiv manöverkrigföring. Tunga mekaniserade förband kräver en operativ ram och ett väl fungerade system av system för att man ska få operativ effekt. Några exempel:

Ur rörlighetsaspekt krävs resurser för såväl taktisk som operativ rörlighet. Det innebär t.ex. adekvata broläggare för att uppnå en god rörlighet på stridsfältet samt transportförband för operativ rörlighet – t.ex. tungdragare (ett tungt transportkompani finns, innehållande två tungtpplutoner som kan flytta delar av en (1) mekbataljon/omgång) eller järnvägstransportvagnar (SJ och Green Cargo har inte längre vagnar för stridsvagnstransport, dvs SAMP-vagnar eller motsvarande). Se vidare i Lars Nilsson uppsats om transportbehoven för brigaderna – särskilt kap 8.1.

Ur bekämpningsperspektiv är det önskvärt med ett lämpligt pansarluftvärn för skydd av brigaden samt splitterskyddade system för indirekt eld med lång räckvidd samt effektiv ammunition för tredimensionell pansarvärnsstrid – detta är trånga sektorer idag.

Ur ett uthållighetsperspektiv kräver tunga mekaniserade förband en stor mängd drivmedel och en mycket väl fungerande och framskjuten teknisk tjänst för att inte tappa tempo. De idag två organiserade logistikbataljonerna ska täcka både taktiska armébehov och till del operativa underhållsbehov – utmanande!

Ovanstående rader var några direkta återkopplingar till förra årets inlägg. Självklart är jag påverkad av mitt arv och min kunskap och mina erfarenheter. Som i grunden norrlandsinfanterist vet jag att det finns alternativa stridssätt till anfall och att det går att taktikanpassa sitt uppträdande så att jag kan vara både stridsekonomisk och framgångsrik i min strid. Dessutom är välutbildade infanterister en god tillgång och förmåga för alla eventualiteter.

I min senare del av trupp- och förbandstjänst lärde jag mig arméns underhållstjänst vid såväl Norrlands Trängbataljon som Göta Trängregemente. Våra då väl fungerade brigadunderhållskompanier och -bataljoner samt de operativa transport- och försörjningsplutonerna gav oss alla en mycket tydlig bild de mekaniserade förbandens behov, möjligheter och begränsningar.

När jag i rollen som pansarskytteplutonchef under BA-02 i Bosnien opererade med Pbv 302 fick vi ett bra efterfrågat skydd. Den skänkte oss också en bra stridsteknisk rörlighet. Dock blev det med tiden allt mer uppenbart att det fungerade sämre att ligga och nöta mil efter mil på asfalts- och grusvägar. Vår rörlighet blev till sist begränsad på grund av allt större behov av teknisk tjänst m.m. I ett land som Sverige där vi har mycket stora avstånd och där det finns behov att nyttja förbanden över ytan, krävs det därför behov av en väl avvägd mix mellan användbara band- och hjulgående stridsfordon.

Sist men inte minst – den operativa idén med Möta-Hejda-Slå har sedan lång tid tillbaka lett oss in på den offensiva operativa principen. Det har behandlats tidigare här på ltcollibbo och kräver som jag ser det ett uppvaknande och nytänkande. Framtidens behov av såväl förmågor som operativt tänkande måste styras av en relevant uppfattning om såväl hotbild som över våra säkerhets- och försvarspolitiska möjligheter och begränsningar. Vi får sluta med att jämföra dagens förmågor och förbandsvolymer med kalla krigets svenska Krigsmakt och Försvarsmakt.

Även om förra årets inlägg innebar ”all time high” vad gäller besök och klick på ltcollibbo, så har debatten om markstridsförbandens roll och organisering till stor del uteblivit. Men det kan förstås ändras snabbt…

Möta-hejda-slå – ett tungt arv att bära!

Dåvarande ÖB och flygvapenofficeren Torsten Rapp kom i samband med Försvarsbeslut 1963 att mynta begreppet möta-hejda-slå – något som inofficiellt också blev en operativ idé och doktrin om man så vill.  Utformningen av krigsförbanden i Sverige har under en rad av decennier efter general Rapp dimensionerats och designats utifrån denna militära strategi och försvarsdoktrin. Den bygger i allt väsentligt på de krigföringsprinciper som utvecklades i samband med och efter andra världskriget – manöverkrigföring. År 1963 kom det också ett nytt arméreglemente del II (AR II), som behandlar taktik och operationer. I förhållande till 1952 års motsvarighet så introducerades här ett nytt stridssätt – avvärjningsstrid. Det stela försvaret ansågs allt för statiskt och ineffektivt i större förband. Högre förband och förband ner till bataljonsnivå, skulle kunna tilldelas avvärjningsområde där striden skulle föras rörligt och aktivt. Den då rådande hotbilden innebar, i kombination med möta-hejda-slå doktrinen, att vi fortsatte utveckla en volymmässigt enormt stor försvarsmakt med förmåga att manövrera över stora operationsdjup och att delvis kunna föra en integrerad sjö- & luftstrid över Östersjön. Med 20 + 4 + 6 brigader, 34 KA-bataljoner, 20 jagare/fregatter, 21 ubåtar, 34 torped/patrullbåtar och 14 minröjningsflottiljer samt med 20 +10 +10 flygstridsdivisioner år 1972, fanns det en samlad stor såväl eldkraft som rörlighet. I perspektivplanerarbetet för Försvarsmaktens fortsatta utformning gav ÖB Lennart Ljung (ÖB mellan 1978 – 86) följande riktlinjer som tog sin utgångspunkt i bl.a. Möta-Hejda-Slå: ”Strävan skall vara att i det längsta förhindra en angripare att få fast fot på svensk mark samt hindra honom att snabbt utnyttja vårt land eller delar därav för sina syften. Detta fordrar att försvaret, med utnyttjande av vår gynnsamma försvarsbetingelser, skall kunna föras med tyngdpunkt i kust- och gränsområden men även inne i landet. Den samlade försvarsinsatsen skall syfta till att slå de angripande styrkorna” ”Operationer skall således beroende på omständigheterna kunna föras antingen i avsikt att möta, hejda och slå en angripare i kust- och gränsområden eller i avsikt att försvåra hans verksamhet så att han i det längsta hindras att nå sina operationsmål. ” ”Väsentliga delar av försvarsmaktens stridskrafter måste ha hög operativ rörlighet för att snabbt kunna kraftsamlas till aktuella invasionsriktningar.  Kraftsamlingen skall kunna genomföras utan att uppenbara svagheter uppstår i andra för vårt försvar väsentliga områden.” I allt väsentligt har vi således, på goda grunder och med en relativt tydlig hotbild, utvecklat och trimmat denna organisation allt eftersom genom decennierna fram till i slutet av 1990-talet. Dock har volymen pga. av lägre anslag och i kombination med urholkad köpkraft och hotbild, inneburit en ständigt pågående ”downsizing”. Förbanden har blivit färre – mycket, mycket färre – samtidigt som en stor del av bredden bibehållits. Så här 20 till 25 år efter murens fall och Sovjetunionens kollaps och Warzawapaktens upplösning måste vi se på såväl hotbilden som på våra och en presumtiv motståndares militära möjligheter och begränsningar utifrån även andra linser än den traditionella manöverkrigföringens. Ur detta måste det dras relevanta slutsatser om framtiden – krigföringens evolution driver utvecklingen framåt vare sig vi vill det eller inte. Vi bör t.ex. fråga oss om det finns såväl motiv för som möjligheter till att designa Försvarsmakten för att avvärja en kustinvasion – hur skulle det set ut när en motståndare framgångsrikt överskeppar, kommer iland och tar ett brohuvud samt tillväxer med mekaniserade förband på svensk mark? Att våra arméstridskrafter är tyngre mekaniserade än någonsin i vår militärhistoria beror rimligen på att detta Möta-Hejda-Slå paradigm fortfarande hänger som ett ok över oss. Paradoxen som uppstått är att vi delvis fortsatt se hotbild och motståndarbeskrivningar ur gårdagens ljus samtidigt som anslagen kraftigt sjunkit. Faran med detta är att vi skapar en liten och halv-vass försvarsmakt med brist på operativ balans[1] som samtidigt riskerar att bli mer eller mindre irrelevant. Därutöver har totalförsvaret och många viktiga civila förmågor samt samhällets robusthet och uthållighet delvis nedmonterats. Men vi måste inte bara tala om behov av militär operativ balans – det måste råda balans i hela försvarssektorn – se t.ex. @Reservofficer1 och hans blogg-essä i ämnet. En samlad svensk säkerhetsstrategi (se mina inlägg tidigare, t.ex. i DI) måste därför till för att skapa förutsättningar för att åstadkomma en strategisk- och operativ balans där alla strategiska medel och tillgångar beaktas.[2] I gårdagens hotbild fanns som sagt såväl ekonomiska förutsättningar med därtill hörande anslag samt operativa idéer för att möta-hejda-slå. Det är dags att göra upp med historien, lära av den och gå vidare. Annars riskerar vi att stå där med ett topprustat polskt kavalleri. [1] För att uppnå en fullgod operativ balans måste det bl.a. finnas adekvata lednings-, underrättelse- och logistiskförband samt andra funktioner som luftvärn m.m. – annars kan man inte tillgodose behovet av LEDNING, UNDERRÄTTELSER, VERKAN, RÖRLIGHET, SKYDD och UTHÅLLGHET. Inte minst är skyddsaspekten viktig med behov av lv för de rörliga arméstridskrafterna, sjöstridsförbanden samt basförband i övrigt. [2] Motsvarande medel som de engelska begreppen; PMESII (Political, Military, Economic, Social, Infrastructure and Information systems) och/eller DIME (Diplomatic, Informational, Military and/or Economic). Finland har för övrigt en utmärkt samlad strategi – finns tillgänglig även på svenska: Säkerhetsstrategi för samhället.